Allt går bättre med film i kameran

Det var en något märklig upplevelse att kliva in där första dagen. För nästan exakt 20 år sedan kom jag dit som kombinerad praktikant och vikarie. En medarbetare hade blivit sjuk och jag fick förfrågan om jag ville vikariera och vara praktikant från Kalix folkhögskola på samma gång. Visst. Bättre lön blev det och Nisse Nilsson ? legend redan då ? blev handledare. På den vägen är det och via några år i Luleå, 13 år i Kiruna jämte 4,5 år i Luleå igen var det åter dags för Boden för ett par veckor sedan. Återkomsten innebar succé redan från första dagen. Jag gjorde en imponerande insats under hyllningar från de nya arbetskamraterna vilka snabbt fick massiv tillit till den nye reportern. Detta hände sig: Som lokalredaktör får man mestadels hantera kameran själv, riktigt kul, möjligen litet stressande och inte alltför lätt. Mitt första knäck blev att skriva om nya lasergameanläggningen i Sävastberget. Bild, förstås, och Lars-Henrik Andersson i reporterbåset bredvid gav en snabblektion. Han demonstrerade kameran, blixten och överföring av alla pixlar från kameran till datorn via en separat kortläsare där bildkortet sätts i. Allt som hördes var ett retfullt pip Det blev förstås bråttom. Som alltid. Nödvändig utrustning i form av block, penna, bandspelare och kamera rafsades ihop. Och så iväg. På plats berättade anläggningens företrädare om verksamheten. Det blev dags för bild och jag gick till bergrummen där anläggningen fanns för att prova några kameraskott. Som en liten generalrepetition till verkliga fotosessionen. Fast det verkade vara något mysko med kameran. Pip, sade den retfullt när jag tryckte ner avtryckaren. Bara pip. Situationen började bli en smula ansträngd. Skulle jag efter 20 år i branschen behöva ringa ett förnedrande samtal?  ? Hjääääälp, Lars-Henrik. Hjäääälp mig. Kameran säger bara pip! Jag tittade förtvivlad på kameradisplayen efter vägledning. Ett ?E? hittades bland alla mystiska digitala symboler. E? Som i vadå? Det betydde väl inte ... Empty. Tomt? Bildkortet. Det satt väl i kameran? Eller? Kortet satt ... kvarglömt i kortläsaren på skrivbordet på redaktionen efter Lars-Henriks lektion. Jaha, det var bara att återvända och hämta kortet. Arbetskamraterna ger mig numera muntra tillrop när kameran ska användas.  ? Du gör väl inte en Håkan nu? Jag ska bara... Men, men. Jag är i gott sällskap. På den gamla goda tiden med film i kamerorna var jag och här icke namngiven fotograf utsänd till Kalix när ubåtarna härjade som värst i skärgården. Om det nu inte var minkar eller gäddor som härjade. Vi gjorde några intervjuer med militär personal på staben i Kalix, följt av en tur längs havsvikarna för att se om vi kunde hitta uppslag eller motiv. Nog körde vi säkert 20 mil och var borta en stor del av dagen. Väl hemma skulle fotografen ut på nytt jobb.  ? Jag ska bara gå in med filmen, sade han och slet upp luckan till filmutrymmet. Tomt. Fotografen hade glömt att sätta i film. Vederbörande blev lång i ansiktet som en filmremsa. Andra rysare finns också att redovisa. Under Kirunatiden framkallade vi själva svartvita filmerna. Någon gång hände att man missade att ställa påminnelseklockan för de sju minuter som filmen skulle ligga i framkallningstanken. Och då blev filmen bara svart. Krystade fram en snygg bortförklaring Vid ett tillfälle uppstod rena krisläget. I ett rum i stadshusets källare hade gamla unika grejor från tidiga Kirunaepoker hittats. Jag ställde upp två företrädare från kommunen bland prylarna och bild togs. Rullen glömdes bort i tanken och negativen blev lika mörka som stadshusets källare. Eländes! Nya tag. Jag krystade fram någon snygg bortförklaring och en av de kommunala företrädarna ställdes åter upp i källaren. Den här gången skulle minsann inget lämnas åt slumpen och jag beredde mig att vaka vid framkallningstanken med klockan i hand. Mitt rykte i stadshuset tålde inte fler misslyckanden. Som sagt var går det bättre med film i kameran. Efter vad jag minns av denna numera förträngda historia lockades den andra företrädaren från kommunen ner i källaren för plåtning, omedveten om den första fotoreprisen. Och då gick allt väl. Gör alltså aldrig en Håkan. Trevlig helg!

Allt går bättre med film i kameran

"Jag har lämnat centralredaktionen och vikarierar en tid framöver på Kurirens Bodenredaktion", berättar Norrbottens-Kurirens Håkan Zerpe i veckans helgkåseri. Läs mer och få veta hur man löser problemet med kamera utan film - två gånger.