Sara Burman var bara två veckor gammal när hon var på sin första hundkapptävling. Hon är infödd i sporten. Mamma Linnea och pappa Göran hade redan varit i gång många år innan hon föddes. När Älvsbyloppet firar 50 år med tävlingar på Kanisbanan finns Sara på plats med en av favoriterna i startlistan.
Invincible.
En femårig whippet som missade sin första säsong på grund av en skada utanför banan. I dag kommer han att stå i startburen med Saras förväntansfulla blickar riktade mot sig.
– Han är duktig och en av de snabbaste, säger hon.
Under en period i sitt liv lämnade Sara hundsporten och fokuserade på sina hästar och trivsamma promenader med en golden retriver. Men sedan träffade hon Johan som föredrog en mer vindsnabb hund. Nu har de sex tävlingshundar tillsammans som den här sommaren rusat runt tävlingsbanor, från norr till söder, sedan början av juni.
Efter helgens arrangemang väntar ytterligare tre tävlingar i september innan säsongen är över. Redan nu vet Sara att hon ska fortsätta nästa år.
Det är en livsstil hon inte kan vara utan.
Norrbottens Hundkapp arrangerar en tävling varje säsong. Övriga helger är det träning som gäller eller tävlingar någonstans i landet.
Någon annan semester än tävlingsresorna är det sällan tal om för Sara och Johan.
Standarden på banorna i Sverige är varierande. Enligt Sara ligger Kanisbanan bra till.
– Kvalitén på anläggningen handlar mycket om hur engagerade folk är i klubbarna och vi är ju här jämt och fixar. Vi är inte som alla andra människor som har ett normalt liv, säger hon och skrattar.
Norrbottens Hundkapp har 30 medlemmar och ett flertal är engagerade med att hålla igång banan.
Göran Johans s on är en av dem. Han blev 74 år i våras och har som mål att fortsätta tävla i åtta år till. Då är det nämligen hans tur att fira 50-årsjubileum.
Han var drygt 30 år när han kom i kontakt med sporten genom en bekant. Göran hade ingen förståelse för sporten på den tiden.
– Hur kan man vara så tokig att man har hundar som jagar en plastpåse, sa jag åt honom.
Nu har han och Linnea åtta hundar tillsammans där fyra av dem tävlar. Trots att hundarna under vinterhalvåret enbart är sällskapshundar så är det full fart hela tiden. En tävlingsbil kan man ställa undan när det inte är tävling, det kan man inte med en greyhound, whippet eller saluki.
– Det är hund från morgon till kväll året runt. Och alla som håller på med det här precis lika tokiga, säger Göran och ler.
– Det är inte många som slutar och de som mot förmodan gör det hade aldrig det rätta intresset från början, fortsätter han.
Göran tycker att det är spännande att se en tävlingshund på banan. Att sätta in hunden i startburen och lämna över ansvaret när det ska avgöras.
Göran och Linnea har haft många framgångsrika år på tävlingsbanorna. Speciellt under 1990-talet då de vann fyra SM-guld. Exakt hur många pallplatser det blivit har de inte räknat.
– I Skellefteå 1994 hade vi tre hundar i SM-finalen. Det är inget skryt men det har gått jättebra för oss, säger Göran.
Sammanlagt 40 hundar är anmälda till jubileumstävlingen. Det innebär nio lopp som med prisutdelningen är klart på två timmar. Vädermässigt finns det nästan ingenting som kan stoppa en hundkapptävling. Långvarigt regn är det sämsta tänkbara eftersom banan blir dålig. Hundarna påverkas inte nämnvärt.
En veterinär avgör om förhållandena är lämpliga för att genomföra tävling vad gäller värme och bankvalité. Är det för varmt kan tävlingen senareläggas till temperaturen sjunkit.
– Det är sällan det blir inställt på grund av värmen, säger Sara.
När Duo är på plats vid Kanisbanan kör Norrbottens hundkapp två uppvisningslopp inför helgens tävlingar. Johan Westerberg sköter ”Haren” som är fjärrstyrd och går längs en skena runt banan. Den drivs av en motorsågsmotor och låter högt när Johan vrider på gasreglaget. Toppfarten är runt 90 kilometer i timmen och det räcker för att hålla avståndet till de snabba hundarna.
– På fyra banor i Sverige drivs haren med vajer som är lite modernare. Våra hundar har lite svårt med starten när det inte låter någonting från haren, de är inte van vid att det är tyst, säger Sara.
I det ena av uppvisningsloppen ställs Black Light mot Pataca och Birr. Det är Black Light som är först över mållinjen.
Sara berättar att en greyhound kan tävla på toppnivå i sex-sju år medan en whippet klarar upp till tio år.
–Skador på whippet och saluki är sällsynt. Det förekommer på greyhound då de är tyngre och betydligt snabbare, men med tanke på antal starter så är det inte ofta.