Inför en i stort sett fullsatt Coop Arena levererade Carola en kavalkad av låtar som följt henne under hennes 20 år som artist. <br>Cirka en kvart försenad står hon, till den entusiastiska publikens förtjusning, högst upp på en vit trappa. I lång, glittrig, ljusblå klänning vandrar hon nerför trappan sjungandes En tro på, kärleken och framtiden, till en kaskad av fyrverkerier. Manliga vitklädda dansare gör entré och rör sig smidigt över scenen, medan kompbandet och de tre körsångarna fyller på ljudbilden.<br>Efter ett i mitt tycke mediokert välkomsttal fortsätter Carola med ett balladpotpurri där tyvärr basen är så högt uppskruvad att det stör de övriga musikernas insatser.<br>På bägge sidor av scenen finns stora dukar där Carola och hennes scenkompisar kan beskådas även av de som sitter långt bak i lokalen. Även i fonden finns en stor duk där det serveras bilder av Carola i olika perioder av hennes liv.<br>Publiken består av allt från barn till äldre. Mickey, en låt som verkligen förknippas med Carola, inleds av de bägge körtjejerna som under kvällen gjorde ett fantastiskt jobb tillsammans med sin manliga kollega. Publiken står upp och entusiasmen är stor, vilket jag har lite svårt att förstå eftersom ovanstående låt är en av de fånigaste som Carola har sjungit under sina år som artist, tätt följd av Tommy tycker om mig, men den återkommer vi till. <br>I slutet av tonerna till Mickey försvinner Carola för ett av kvällens många klädbyten, och äntrar scenen iförd hårdrockutstyrsel i form av svart överdel, nitarmband och svarta nitförsedda benskydd. Det är nu den patetiska avdelningen av kvällen tar sin början.<br>Carola är ingen rockbrud hur gärna hon än skulle vilja vara det. Till den stående, klappande publikens ovationer tar hon sig igenom ett potpurri av rocklåtar som endast räddas av de bägge gitarristernas riff och solopartier, samt körsångarnas röster till en annars platt insats av Carola själv. Även här dränker tyvärr basen mycket av gitarristernas riff. <br>Efter en softad, jazzig version av Mitt i ett äventyr följer ett långt mellansnack av Carola där hon till bilder på storduken berättar om hur hennes karriär startade. Ibland tenderar hennes berättande att bli på gränsen till flickfjolligt som gör att man glömmer bort att man lyssnar på en kvinna som börjar närma sig de fyrtio. Hon avslutar denna personliga historielektion med att berätta om sin period i rockbandet Standby en gång i tiden. <br>Carola hänger på sig en vit elgura och försöker i ett nostalgiskt ögonblick att återkalla den tiden med att riffa sig igenom ett rockpotpurri och sedan med fyrverkerier sprutande från gitarrhalsen kasta sig ner på scenen på ett sätt som skulle ha fått Angus Young i AC/DC att garva munnen ur led, och sedan gråta. Inte av hänförelse dock. Fånigt och totalt utan självdistans!<br>Riktigt pinsamt blev det när en av körtjejerna plockade upp en man ur publiken, som efter att ha blivit taffligt spontanintervjuad av Carola fick sjunga Tommy tycker om mig tillsammans med henne. Hjälp, säger jag bara. <br>Några gospellåtar fick vi höra och det är då det börjar hända någonting. Helt plötsligt börjar Carola ta i och röstmässigt lämna schlagerfåran, och även när hon tar sig igenom Fångad av en stormvind, som var kvällens höjdpunkt, Gloria, På egna ben ? Cant wait all night i original, samt Lone Justice´s fina I found love glimmar det till, just därför att Carola tillåter sig att låta lite ruffig och skitig på rösten och lämna det präktiga. Men, det är alldeles för långt mellan dessa ögonblick. <br>En snyggt förpackad show i form av duktiga dansare, dito kompband och körsångare är det. Deras insatser räddar showen många gånger denna kväll från att bli helt igenom tråkig. Det räcker inte bara med snyggt omslagspapper när showen dessutom är nästan två och en halv timme lång. Det måste till någonting mera.
