Våren hade kommit tidigt till Norrbotten. Redan den 10 maj anlöpte det första fartyget för året hamnen och bröt vinterns isolering, i markerna var det torrt.
På kvällen den 10 juni eldades det för fullt i skeppsredare Tegströms tvättstuga. Det var fredag och pigornas tur att ta sig ett bad.
Efter midnatt gick en av dem in för att dricka en kopp kaffe i köket och såg då genom fönstret hur eld och rök steg upp genom taket. Hon larmade husets folk och tillsammans sprang de över till rådhuset strax intill och ringde i klockan. Tjugo minuter över tolv natten mot den 11 juli 1887 ljöd så brandlarmet över Luleå. Femton minuter senare brann nästan alla byggnader i kvarteret runt Tegströms. Vinden var nordnordostlig.
I den vackra sommarnatten hade många ännu inte gått till vila, brandchefen Carl von Essen kom springande från sin bostad i den nordvästra stadsdelen. Brandmännen, det vill säga nästan alla stadens manliga invånare indelade i rotar, hanterade stadens fyra brandsprutor, brandsegel och redskap och runt omkring bildade folk langarkedjor. Snart kom också fler brandsprutor från Altappen och Karlsvik och släckningshjälp strömmade till från skilda håll.
Språngmarsch mot staden
Ute i Notviken observerade en ung officer branden från ett fönster i mässen och snart var hela fältjägarkåren på fötterna. Ett av de fyra kompanierna, Luleå kompani, bestämde sig för att inte invänta ångbåten Norra Sverige på väg uppför älven för att hämta dem till norra hamnen, utan tog sig i snabb marsch med "inlagda språngmoment" till Luleå dit de anlände cirka 1.45.
Resten, tillsammans 800 man, anlöpte strax efteråt hamnen tillsammans med viktiga redskap och fältjägarlägrets brandspruta. Deras insats skulle visa sig bli avgörande för att rädda de östra stadsdelarna.
Under tiden spred sig elden österut hus för hus, men också mot norra sidan av Storgatan.
Ur de brinnande husen räddade Luleborna tillsammans med många ur den militära styrkan vad som räddas kunde. Först bar man det mesta till kyrkogården där man trodde att björkarna och asparna skulle ge skydd, men också in i kyrkan. Men allt eftersom branden bredde ut sig såg man till att flytta allt till norra kajen och stranden.
Kyrksilvret räddades
För varken kyrkogården eller kyrkan skulle visa sig vara säkra platser undan eldens härjningar. Kyrkoherde Nordmark insåg tidigt faran och skyndade tillsammans med kyrkvaktmästaren N.J. Nilsson för att rädda kyrkans flyttbara inventarier. Mässkrudar, nattvardskärl och annat bar de över till kyrkoherdens mors hus innan de låste kyrkportarna och visade bort dem som sökte skydd i kyrkan.
Snart skulle det visa sig att inte heller fru Nordmarks hus stod säkert. Men en ung sjöman visste råd, fångade in en häst, spände för en gödselkärra och förde kyrksilvret och det andra ihopsamlade till en trygg plats intill vattnet.
Efteråt skulle det spekuleras mycket i om stenkyrkan, den så kallade Gustavskyrkan som stått klar 1790, kunde ha undgått ödeläggelse om den varit försedd med plåttak. Men taket var nu en gång för alla täckt av spån, dessutom nytjärat.
Plötsligt sågs ett litet ljus högt upp på spiran som sträckte sig drygt 40 meter över marken. Spiran brann ner på ungefär en kvart, gnistregnet antände kyrktaket, branden gick uppifrån och ner. Klockan var ungefär tre på natten när stadsborna iakttog skådespelet, hörde kyrkklockorna störta till marken och orgelns klagande när den varma luften drog genom piporna.
75 gårdar blev eldens rov
En timme senare var faran för brandens spridning västerut över, vid sjutiden var elden helt begränsad. Då hade 18 kvarter och 75 gårdar brunnit ner, men inga människoliv krävts. Några dagar senare konstaterar den tillsatta nödhjälpskommittén att antalet skadelidande är 600 personer, av vilka 401 betecknades som bemedlade och 199 ansågs vara obemedlade.
Norrbottens-Kuriren kom med ett extranummer redan på kvällen som följde brandnatten. Under rubriken "Stor eldsvåda - Nära hälften af Luleå stad i aska" skriver redaktören Anders Lignell (1884 - 1897) "En fasans natt har gått till ända. Den allt förhärjande elden har på några timmar bortsopat den centralaste delen af vår stad. Endast nakna skorstenar och rykande askhögar finnas qvar och beteckna vägen, der den skoningslöse sköflaren gått fram."
Tidningsofficinen på Stationsgatan 13 hade alltså klarat sig undan branden, vilket inte den gård N.P. Isakson några år tidigare hade köpt av apotekaren August Adde närmare kyrkan på dåvarande Västra Kyrkogatan gjort. 13.500 kronor hade fastigheten kostat 1882 och man kan anta att Isakson nog var nöjd över att han inte hade börjat bygga om. Nu kunde han istället sätta spaden i jorden för ett nytt ändamålsenligt tidningshus, samtidigt som staden fick en ny stadsplan med bredare gator och ståtligare hus.
Utan bilder och helt i avsaknad av andra rubriker än "Norrbotten", "Luleå", "Norrland", "Södra Sverige" och "Från utlandet" får man som modern tidningsläsare söka efter dramatiken i det inträffade i Norrbottens-Kurirens redaktionella texter. Tre dagar efter branden går redaktören runt i askhögarna tillsammans med "män och qwinnor, barn och åldringar" som spanar efter sina skövlade hem. Skriver: "Hwem räknar, hwem mäter deras sorg? Mången står der kanske alldeles utblottad, sedan det härjande elementet på endast några minuter bortspolat frukterna af ett helt lifs mödor och försakelser."
Dramatiken märks också i alla annonser som tillkännager tillfälliga lösningar på akuta problem och som snart kommer att ersättas med utrop om spisar, takpapper och diverse byggmaterial på Norrbottens-Kurirens förstasida.
Stora kontrasterv
Kontrasterna är annars stora mellan de signerade krönikorna som redaktören Anders Lingell skriver under signaturen Salamander och de osignerade nyhetsartiklarna. De signerade texterna är mycket personligt hållna och det är tydligt att skribenten själv har ett nära förhållande till det han skriver om, medan nyhetsartiklarna ofta ger en känsla av att världen kommer till redaktörens bord och inte tvärtom.
Mitt i förödelsen hittar någon kyrktuppen. Visserligen deformerad, men fullt igenkännlig betraktas han från och med nu som Fågel Fenix - en viktig symbol för framtidstron mitt i motgången.
Redan ett par månader efter stadsbranden berättar Salamander om den förväntan han känner inför "den frustande ånghästen" som snart ska dra in i Luleå. Framtiden närmar sig med stormsteg.