Kärlek vill barn heter det. Men ändå vill det sig inte alltid, hur mycket man än försöker. Under sju svåra år kastades Ninna och Ante mellan hopp och förtvivlan.
Dessutom såg de pengarna rinna iväg för varje misslyckad provrörsbefruktning.
- Vid varje besök på fertilitetskliniken i Umeå sa personalen att den här gången kommer det att funka, ni är unga och friska.
Men för varje gång grusades drömmarna när mensen kom. Under flera års tid levde Ninna och Ante i skaffa-barn-bubblan, i flera års tid hormonchockades Ninnas kropp regelbundet för att stimulera ägglossning, sju gånger gjordes de för Ninna så smärtsamma äggplocken, elva gånger fördes de befruktade äggen tillbaka.
(Ninna lider av PCO, polycystiskt ovariesyndrom, som leder till cystor på äggstockarna och en onormal hormonproduktion. Syndromet kan orsaka mensrubbningar och infertilitet.)
Tanken mognade
- Jag läste allt jag kom över om provrörsbefruktningar och lät till slut som en läkarbok när jag pratade. Jag läxade upp doktorn och krävde att läkarna testade alla extra trix, som att tunna ut äggskalet.
Men inget hjälpte.
- Den enda gången jag blev gravid slutade graviditeten i missfall.
Till slut frågade Ninna Ante om det inte var dags att på allvar tänka på adoption.
- För mig hade det till en början känts jätteviktigt att det skulle vara små "Antefötter" som sprang omkring på vårt köksgolv, men tanken på adoption mognade fram och nu spelar det verkligen ingen roll alls att Nellie inte är vårt biologiska barn, det var ju henne vi skulle ha, säger Ante.
Många frågor
Visst oroade sig både Ante och Ninna för att de äkta moders- och faderskänslorna inte skulle infinna sig när de fick träffa sin dotter första gången, "vad kommer vi att känna, kommer vi att älska barnet?" "Kommer det att kännas som vårt?", men helt i onödan skulle det visa sig. Det var stor, stor kärlek vid första ögonkastet.
Egentligen borde Ninna och Ante ha förstått det, för har man så stora och varma hjärtan som deras så räcker kärleken långt. Redan som 19-åring öppnade Ninna sitt hem för tre afrikanska syskon, vars mamma behövde avlastning:
- Jag jobbade i Stockholm på dagiset där barnen gick. Vi försökte flera gånger peppa deras utarbetade, ensamstående mamma att kontakta kommunen för att få ett avlastningshem.
- Men hon var orolig och ville inte lämna barnen till okända människor. Då sa jag att jag ställer upp.
Lyckat banbyte
Fem-sex nätter i månaden sov barnen, som var tio, tre och två år gamla, hos Ninna och de kom varann så nära att barnen fortsatte åka till Ninna i Piteå både vår och höst sedan hon efter två år flyttat hem igen.
Vid det laget hade Ninna och Ante blivit ett par och de säger båda att det var tack vare den charmiga syskonskaran med afrikanskt ursprung som de senare kom att välja Sydafrika som adoptionsland.
Trots att de biologiska barnen inte ville komma utökades familjen Berglund hela tiden. I familjen finns sedan länge fosterdottern Cajsa, 14.
Dessutom bor en autistisk 16-åring hos dem några nätter varje månad, liksom ett syskonpar från byn. För Ninna och Ante ligger det naturligt att ställa upp och ta emot andras barn, att vara medmänniska.
Ninna är själv uppvuxen i ett öppet hem och båda jobbar som personliga assistenter. Ante sadlade om från bilmekaniker till personlig assistent bara för några år sen och säger att det är det bästa han gjort.
100 procent
När familjens extrabarn är hos dem lever de sitt vardagsliv precis som vanligt, de är mycket ute, de åker på fisketurer, de bjuder sina vänner på middag och hälsar på hos släkten.
Att ha barnen är inte alls jobbigt, säger Ante:
- Det är många som frågar oss hur vi orkar ta emot kontaktbarn på helgerna när vi är lediga. Men då har de inte förstått att det inte är något jobb, vi lever på samma vis när barnen är hos oss som när de inte är här. Det enda jobbiga kan vara när de ska åka hem till sina föräldrar igen.
När familjens alla barn fick veta att det skulle komma en lillasyster till familjen blev de glada, men också lite ängsliga "Hur blir det nu, kan jag få skjuts till handbollsträningen i fortsättningen?" Ante säger att han och Ninna hela tiden känt att det är viktigt att man inte bara ger till hälften åt något barn, utan att alla får sitt till hundra procent.
Sju år av längtan var över
Själva blev de till hundra procent varse om att de blivit föräldrar till en liten söt flicka i början av mars i år. Ninna var på jobbet när telefonsamtalet kom:
- Jag började gråta! Sen ringde jag till Ante och sa att han inte fick slå igång datorn förrän jag kom hem.
- Birgitta på Adoptioncentrum hade mejlat bilder på Nellie till oss och jag ville att vi skulle titta på dem tillsammans.
På dataskärmen möttes de av den mest bedårande brunögda blicken, en blick som de skulle möta igen bara ett par veckor senare, i Pretoria där den lilla flickan Nellie Jane Berglund väntade.
Sju års barnlängtan och väntan var över.
... och så kom lilla Nellie
I den stora familjen Berglund finns många barn. Några är till låns bara några nätter i månaden, andra går som barn i huset jämt och lilla Nellie har nyligen flyttat hem från Sydafrika. Inget av barnen har Ninna burit och fött, men i frysen finns några befruktade ägg som kanske blir ett biologiskt barn i framtiden. Men det känns inte så viktigt. Nu längre.
Nellie och mamma Ninna.
Foto: Linda Wikström
Så jobbar vi med nyheter