Ända sedan 1934 har Erikssons frisersalong funnits på Kungsgatan 24. Salongen startades av Stig Eriksson och hans bror Raymond, då som enbart herrsalong och i en mindre lokal.
– Det var bilaffär i den andra lokalen, sen tog man över bilaffärens ytor. Då blev det även damsalong, berättar Arnold Eriksson, son till Stig.
Arnold Eriksson har själv varit i salongen sedan unga år och 1984 tog han över den tillsammans med sin kusin Björn.
– Fyra kilo vägde den första fönen. I dag väger den gram, säger Arnold Eriksson, som fortfarande jobbar en del i salongen trots att han i huvudsak är pensionär.
Den nuvarande ägaren Daniel Larsson har jobbat här sedan 80-talet och tog över som ägare 2014. Nu har salongen precis gjorts om, en stor satsning för företaget.
– Vi ville ha lite mer lounge, lyxigt och spakänsla.
Daniel Larsson berättar att det var över 20 år sedan sist.
– Det blir en nytändning för kunderna, och kanske även för nya kunder. Den nya generationen vill nog ha lite mysigt och lyxigt. Vi ville göra det trevligare medan man väntar, man kan sitta ner och ta en kaffe i lugn och ro. Vi har bara fått positiv feedback och är supernöjda.
Något som däremot är sig likt är drop in-konceptet som man hållit fast vid sedan 1934.
– Jag tycker det är en jättebra service. Man kan komma på att man ska på 50-årsfest till helgen och då gå förbi och klippa sig på fredagen. Det kan vara tre-fyra veckors väntan för en frisörtid annars.
Vad tror du har gjort att ni funnits kvar så länge?– Det är nog dels vår tradition med drop in, att vi har funnits länge och att vi ligger kvar på samma läge. Det är ganska fränt att salongen har vandrat och utökat, och att det egentligen är tre lokaler i två huskroppar, säger Daniel Larsson och fortsätter:
– Sedan har vi duktiga frisörer, vi hjälper varandra och har en stor kunskap eftersom vi är så många.
Vad är det roligaste med jobbet?– Att få jobba med människor, jag älskar det! Till viss mån måste jag göra bokföring och det är så tråkigt att sitta framför en dator. Jag har något konstnärligt i mig, jag har alltid tyckt om att måla, rita och skapa med händerna. Jag hade tankar om att bli bildlärare eller arkitekt, men så hade jag en granne som var frisör och tyckte det verkade kul så jag testade. Nu har jag stått här i 31 år, så jag har nog valt rätt, säger Daniel Larsson.
– Sen får man stamkunder, man känner varandra. Jag kan träffa någon i affären som visar en sax med fingrarna och frågar ”jobbar du imorgon?”. Det är så kul och ger så mycket tillbaka.