På fyra år har siffrorna rasat. 2016 kunde 84 procent av de som sökte hjälp hos BUP i Norrbotten få en bedömning inom 30 dagar. I år har siffrorna sjunkit till 44 procent – trots att regionerna fått 630 miljoner kronor tillskjutet till Barn och ungdomspsykiatrin 2019. 

Lars Löfgren som är verksamhetschef på BUP i Luleå och Boden har flera delförklaringar. 

I första hand är det en bemanningsfråga, menar han. Psykologer med rätt kompetens är en bristvara i länet. 

– Vi har haft mycket hög omsättning de senaste åren, framförallt bland psykologer. Men också barnpsykiatriker som varit svårast att rekrytera, säger han. 

Psykologbristen i Luleå och Boden är tydlig. 4 eller fem psykologtjänster står tomma, och tre psykiatrikertjänster. 

– Sedan möblerar vi om på olika sätt. När det är svårt att rekrytera gör man andra satsningar och behandlar på andra sätt.

Den psykiska ohälsan växer också på fler håll. Han understryker vikten av samverkan och tidiga insatser. Första linjen, som är instansen man vänder sig till innan BUP, och skolan, spelar viktiga roller här. 

– Problemet handlar om hur man samverkar och bygger upp ett bra flöde. Då kan man sätta in förebyggande insatser, så att man inte behöver komma till BUP. Mycket kan stävjas i tid, säger han. 

En tredje förklaring är den ökade efterfrågan på neuropsykiatriska utredningar. 

– I Luleåområdet hade vi som plan att ta emot 60 utredningar per år, och vi har fått in 180 per år. Det är mycket resurser att hantera. 

Vårdgarantin säger dock ingenting om hur allvarliga problem som hanteras, och vem som ska få vård först. 

– Men vi prioriterar och ser till att de med allvarliga problem får hjälp först. 

Bättre samverkan mellan kommun och region måste till, menar han. För det är ett problem med ungdomar som tvingas vänta på bedömning.

– Risken med att de får vänta är att det blir andra pålagringar och skapar onödigt lidande. Sedan följer det med vårdkedjan upp i vuxen ålder. Det är av största vikt att vi kommer till rätta med det här. 

Dock kan många saker rättas till på annat sätt. 

– Det är mycket fokus på att man ska få träffas, men det handlar också om vad man gör inom ramen för de olika verksamheterna. Det bör finnas tydliga krav på vad man ska göra inom skolan, till exempel.

Många som har rätt erfarenhet jobbar dock på fel ställe – och resurser går förlorade på så sätt, menar han. 

– Det kan man säga, det finns ingen bärande tanke i hur resurserna är fördelade.