1989 insåg dåvarande landstingsrådet KG Holmqvist, och många med honom, att ett storsjukhus i Luleå och Boden-området skulle vara lösningen på skenande sjukvårdskostnader i länet.
Men ett sådant stort beslut, som bygget av Sunderby sjukhus var, hade aldrig kunnat tas om det inte fanns ett politiskt underlag. Då arbetarrörelsen och Socialdemokraterna varit starka i länet fanns ett stort folkligt stöd för den offentliga sektorns verksamhet.
När frågan nu hade börjat diskuteras på allvar återstod en viktig detalj: var skulle sjukhuset ligga?
I Norrbottens-Kuriren den 15 november 1989 kunde man läsa att Luleå kommun reserverat 40 hektar mark för ett nytt storsjukhus i ett område nära Rutvik, mellan E4 och Haparandavägen.
– Vi ville avsätta en mark för ett storsjukhus ifall det blir aktuellt en dag. Det är inget särskilt med det, sa Luleås dåvarande kommunalråd Kjell Mickelsson.
När planerna i början av 90-talet blev mer konkreta och det mesta lutade åt att sjukhuset i Boden skulle läggas ner, började bodensarna demonstrera. Kenneth Backgård, regionråd, jobbade då som psykolog i Boden. Han kunde se det folkliga missnöjet i stan.
– Demonstrationer och fackeltåg. Men det hjälpte inte för fem ören.
För att ge sig in i sjukhusstriden på allvar startades Norrbottens sjukvårdsparti.
– När man inte kan slåss med protester måste man spela på det sättet som de övriga spelar.
Men allt var inte frid och fröjd inom socialdemokratin heller. I främsta ledet mot en nedläggning av Bodens sjukhus gick två av de då ledande socialdemokratiska politikerna i Boden, kommunalrådet Vanja Berglund och Hans Rolfs.
Socialdemokraten och dåvarande landstingsrådet KG Holmqvist minns 90-talets tuffa strider.
– Konfliktens art, alla de hårda orden. Det skapade klyftor och diken som det tog mycket lång tid att komma över.
Följden av de interna konflikterna mynnade ut i en kompromiss – Sunderbyn.
Under den följande tiden var debatten och frågan om sjukhusets placering het i NSD och Norrbottens-Kuriren. Bägge tidningarna genomförde opinionsundersökningar i början av 1993.
Undersökningarna visade en svag skillnad i synen på sjukhusets placering, med ett lite större stöd för Boden framför Luleå. Men på det stora hela var det folkliga stödet för tanken på ett helt nytt sjukhus svagt. I stället föredrogs en ombyggnad av de befintliga sjukhusen.
Folkets dom mot Socialdemokraterna blev hård i 1994 års landstingsval. Norrbottens sjukvårdsparti blev näst största parti i fullmäktige och tog 19 av de 71 mandaten, vilket innebar att mer än var fjärde norrbottning hade röstat på det nya partiet.
– Vi kom in med buller och bång, säger Kenneth Backgård.
När partiet bildades trodde man att det bara behövdes fyra mandat för att ändra på sjukhusplanerna. Anledningen var det stöd som andra etablerade partiet uttryckt kring Norrbottens sjukvårdspartis syn på sjukhusfrågan. Men när partiet fick 19 mandat fanns inte det stödet längre.
– Man såg oss som något katten släpat in.
Norrbottens sjukvårdsparti såg en folkomröstning som ett sista alternativ. Frågan togs upp på landstingsfullmäktige 24–25 november 1994. En majoritet av ledamötena avslog motionen om en folkomröstning.
Kenneth Backgård och hans parti var besegrade i sjukhusstriden – men i stället för att lägga ned partiet fortsatte man verka i politiken, och i dag sitter man med i regionledningen.
– Alla partier har väl börjat med en stor fråga.
Vad har du för tankar kring Sunderby sjukhus i dag?
– Man kan inte vrida tillbaka klockan. Man måste göra det bästa av hur läget ser ut.
Backgård upplevde tiden kring striden om sjukhuset som intensiv.
– Högt tonläge, väldigt hårt. Jag som aldrig varit politiker var chockad.
KG Holmqvist upplevde också åren som intensiva. Han berättar att mycket av landstingets långsiktiga planering stod i hans talarmanus – eftersom det inte fanns mycket till dokumentation.
– På den tiden hade vi inte talskrivare.
När han senare skulle gå igenom olika frågor vände han sig till manusen.
– De beskrev min arbetssituation under de åren.
Merparten av manusen var upprättade på sena timmar så som 02.14 och 03.23.
– Jag jobbade ruggigt mycket.
När sov du?
– Jag sov i genomsnitt fyra–fem timmar.