Fem mil väster om Kiruna har Laevas sameby både höstslakt och kalvmärkning vid bergssluttningen i Nalfaskáidi. En försvinnande liten del av de 4 000 renarna i gärdet är kalvar. Nila Inga är ändå positiv trots att förra vintern nästan raderat en hel generation av renkalvar.
– Vi är glada att vi hittat och fått in så här mycket renar i gärdet, säger han.
I sommarens kalvmärkning har Laevas knappt haft mer än tusen djur samlade åt gången. Mer har de inte hittat till fjälls. Samebyn får maximalt ha 8 000 renar. Hur stor del av hjorden som dukat under vet man inte och likadant ser det ut för de nordligaste samebyarna i Norrbotten efter värsta vintern på årtionden. I Laevas fall den sämsta på 85 år.
– 1935 då jag föddes säger dem att de var lika illa. Efter vintern letade renskötarna efter renarna bakom varje sten till ingen nytta, berättar Emanuel Stenberg (85). Han sitter vid elden med Algot Inga (79) och ska precis till att slakta en ren.
Sametinget har betalat ut 15 miljoner kronor i katastrofskadeersättning till 37 samebyar. Hälften av vad allt renfoder kostat. Men många samebymedlemmar väljer att inte mata renarna. Både för att det är så dyrt men också för att det inte ses som bra för renarna. Utfodring medför både risk för sjukdomar men också att många renar dör vid utfodring eller efteråt, då de inte klarar omställningen tillbaka till naturbete.
Nila Inga räknar med att omkring fem av de tjugo familjerna i Laevas valde att utfodra renar i vinter. Han var inte en av dem
– Vi är inga bönder. Vi gillar inte att mata renar. Renar ska leva av naturen. Matar du dör de ändå. Antingen av rovdjuren eller vid den långa flyttningen på hösten, säger han.
I gärdet pratas det om att det varit många dåliga år i rad nu. Renantalet har sjunkit. Många är tvungna att jobba extra för att få in pengar. I gärdet slaktas det för husbehov. Normalt skulle många väntat med det för att renarna skulle få äta upp sig ännu mera. Man vågar inte släppa dem för vem vet vilken vinter som väntar. Och att sälja renar i det här läget ser många som omöjligt.
– Jag får se om jag hittar mig en slaktren, säger Peter Nilsson och släpper kalven som han just märkt.