Björn Rosengren lever, trots att han nyligen fyllt 80 år, alltjämt ett fartfyllt liv. Han har ett flertal styrelseuppdrag samtidigt som han driver ett företag som heter Priority med kontor i Stockholm och New York. Kontoret är på översta våningen i en gammal fastighet på Skeppsbron med utsikt över Skeppsholmen och delar av Djurgården.
Tittar man ut från hans kontorsfönster ser man Södermalm till vänster.
Huset beställdes av Gustav II Adolf.
– Han ville ha en snyggare front till Stockholm. Han hann aldrig se huset eftersom han dödades vid slaget vid Lützen 1632, säger han.
Björn Folke Rosengren har nyligen fyllt 80 år. Han är känd för många saker, alla är inte till hans fördel, men under hans dryga tre år som landshövding i Norrbotten hyllas han än i dag.
– Jag trivdes enormt bra i Norrbotten, hade svårt att lämna länet men Göran Persson ville annat.
Vi tar det från början. Han föddes i Stockholm 1942. Pappa Folke var skräddare och mamma Naima som var från Porjus arbetade som hattmodist. Björn har en storasyster, Layla och en lillebror som heter Peter.
Han håller fortfarande ett väldigt högt tempo. Vi träffar honom klockan 11:00 på hans kontor på Skeppsbron. Han ska på ett lunchmöte så han är förberedd vår intervju.
– Det vi inte hinner prata om finns i den här boken, säger han och dedikerar bokens insida till undertecknad med orden "Bäste Tommy, här har du allt om mitt liv. I framgång och motgång".
Boken är på 530 sidor och är skriven av skribenten, författaren och debattören Johan Hakelius. Björn Rosengren är van att få hårda smällar men han har alltid rest sig, stärkt av motgångarna.
Tillbaka till dina första år?
– Jo, första åren bodde vi på Regeringsgatan. Sedan flyttade vi runt ett tag. Vi bodde på Söder, i Årsta där vi, mamma och pappa och mina syskon trängdes i en två-rummare. Sedan flyttade familjen till Sköndal.
I Sköndal, söder om Stockholm, började han i unga år sommarjobba som cykelbud på en mataffär men ganska snabbt tog intresset för bilar över och han blev bilmekaniker.
– Jag är praktisk och jag tycker om att fixa saker, helst använder jag dock hammare, såg och borrmaskin.
Men faktum är att du också har arbetat som bilmekaniker?
– Javisst, jag har arbetat som bilmekaniker och har även arbetat som sådan ända till jag åkte in i lumpen på F 21 här i Luleå. Men det är skillnad att vara bilmekaniker i dag jämfört med förr. Nu byter man bara ut bildelarna som går sönder, förr lagade man det som var trasigt. Jag är också utbildad maskiningenjör.
Okej, men vi tar det från början. Berätta om när du var ung, hur var du som barn?
– Oj, jag satt aldrig still, jag var ett aktivt barn med allt vad det innebär.
Precis som i dag alltså?
– Det är nog så att jag blir lätt stressad av att inte ha något att göra.
Ryktet säger att du var ett rörligt barn. Stämmer det?
– Tja, rörligt och rörligt. Jo, jag hade nog ganska svårt att sitta still.
Du var till och med nära att mista livet redan som femåring?
– Jag råkade hamna i en vak i Årstaviken. Jag hamnade under vattenytan och kunde inte komma upp. Jag höll på att drunkna, men en man, en invandrare, lyckades få tag i mig och räddade livet på mig
Men det var inte enda olycka du var med om?
– Nää, när jag var 12–13 år blev jag överkörd av en rattfyllerist. Smällen tog så olyckligt att lårbenet bröts av och fick ligga på sjukhus ett halvår. Men sedan har jag blivit biten av en hund och ramlat ner från en stolpe och slagit mig ganska rejält.
Du har fått lära dig saker den hårda vägen alltså, är det så även idag?
– Ha, ha, ha, man lär så länge man lever. Jo, nog är det så alltid.
Men vi måste stanna vid värnplikten på F21. Hur var den?
– Starten var jobbig, jag ville inte alls upp till Luleå. Jag hade sökt till flygvapnet i Tullinge, cirka två mil från Sköndal men blev placerad i Luleå. Jag hade aldrig i livet varit så långt norrut, 90 mil hemifrån.
Det värsta var tydligen att du tvingade lämna sin flickvän Agneta som till slut blev din hustru?
– Visst, men vi lovade varandra att skriva brev varje dag, vilket vi också gjorde.
Ditt flitiga brevskrivande till flickvännen gjorde att du fick ett välbetalt extraknäck?
– Ja visst, jag författade brev åt mina lumparkompisar som hade svårt med sitt skrivande till flickvänner och föräldrar.
Under lumpartiden blev han kompaniassistent, de värnpliktigas förtroendeman. Efter att ha fått rullströmming fyra dagar i rad stegade Rosengren in till kompanibefälen.
– Jag hävdade att strömmingen inte bara var oaptitlig, den var dessutom otjänlig, rent av farlig. Flottiljens matrester kördes till en bonde i Luleå som lät sina grisar festa på maten som blev över. Grisarna blev sjuka och en och annan gris dog efter att ha ätit samma mat som gavs till de värnpliktiga. Nu såg jag min chans att ta strid för de värnpliktiga. Ska vi, som försvarar Sverige från främmande makt tvingas äta mat som inte ens duger till grisar.
Fick ni bättre mat efter aktionen?
– Nja, det visade sig att grisarna inte dog av maten utan av stanniolpapperet som omgav smörpaketen. Men här någonstans väcktes mitt fackliga intresse.
Något annat lumparminne?
– Jag hamnade i slagsmål några gånger. Kommer ihåg när jag var på Blackis i Svartöstaden och fick rejält med smörj. En storvuxen man från Luleå tyckte att jag var bröstade upp mig för mycket för hans flickvän. Jag antog, konstigt nog, utmaningen att "gå ut och göra upp". Vi hann knappt ut innan det small och allt svartnade för mig. Käken hoppade ur led.
Efter att han muckat från F21 började Björn Rosengren arbeta på Vägverket.
Hur gick det till när du blev utnämnd till landshövding I Norrbotten?
– Det är en lång historia. Jag var tidigare ordförande i både SKTF, och sedan i TCO. Under mina tolv år som TCO:s ordförande hände den där med Tabuaffären. Jag hade besökt porrklubben Tabu i Stockholm och det gjorde att jag till slut sade upp mig.
Han fick ett flertal erbjudanden, bland annat som generalchef på Patent & Registreringsverket, landshövding i Kalmar. Men när han fick erbjudandet att bli landshövding tvekande han inte en sekund, han slog till direkt.
Det var alltså inte att du skulle åka till Norrbotten och avlusas, att kyla av dig efter Tabuskandalen?
– Nej, nej, absolut inte och jag fick ett mycket varmt mottagande. Jag kommer ihåg när jag blev ut bilen utanför residenset. Det var minus 27 grader utomhus och det knarrade under skorna. Det bekom mig inte, jag fick ett oerhört varmt mottagande av alla.
Hur ser du på åren som landshövding?
– Tre mycket lyckliga år. Jag vill nog beteckna åren som landshövding som mina tre lyckligaste år.
Efter tiden i Norrbotten utsågs han till tillförordnad arbetsmarknadsminister och kommunikationsminister, näringsminister och utrikeshandelsminister 1998. När arbetsmarknadsminister och kommunikationsminister slogs ihop med näringsdepartementet 1998 blev han chef över det nya superdepartementet. Som näringsminister var han fram till 2002 ansvarig för arbetsmarknads-, kommunikations-, närings-, energi-, regionalpolitiska- och IT-frågor.
Efter perioden som minister blev han rådgivare åt Stenbecksfären, som har sitt företag ett stenkast från hans nuvarande kontor. Rosengren är därmed en av få svenskar som arbetat på toppnivå inom politiken, fackföreningsrörelsen, statsförvaltningen och näringslivet.
Björn Rosengren har gjort flera uppmärksammade uttalanden genom åren. Som näringsminister, kallade han till exempel Norge för "den sista sovjetstaten". Rosengren säger att det inte var bra för honom personligen då, men menade samtidigt att det är möjligt att han inte fått uppdraget i Norsk-Svenska handelskammaren utan uttalandet. Björn Rosengren är i dag ordförande i Norsk-Svenska handelskammaren med uppdrag att locka norska investerare till Sverige.
Före detta statsministern Göran Persson har uttalat att du inte är "nyansernas mästare". Vad menar Göran Persson med det?
– Han har väl rätt, säger han och skrattar högt.
Vad minns du av striden mellan dig och Niklas Nordström gällande posten som distriktsordförande?
– Jag fick 137 röster och Niklas 109 i en sluten omröstning. Jag tror att det som avgjorde var att jag som minister satt på makten över Vattenfall, kommunikationer, AMS och nästan allt annat som var av vikt för Norrbotten.
I sin bok skriver Rosengren att Niklas Nordström tog förlusten hårt och att han lämnade lokalen med tårar i ögonen. Han skriver samtidigt att Niklas Nordström är en person han har stor respekt för.
Du verkar alltid vara så öppen, tillgänglig och glad. Har du inga mörka sidor?
– Ha, ha, jo, jag kan bli jäkligt grinig när jag blir trött.
Har du några andra brister?
– Javisst, jag har begränsningar och brister. Det händer det att jag ställer alldeles för stora krav ibland. En annan brist är att jag känner mig otrygg när det förväntas att jag ska vara på ett speciellt sätt.
Under tiden i länet blev han utsedd till Årets norrbottning.
– Glöm inte att jag också blivit utsedd till Årets Mentala Piteåbo, året efter Nelson Mandela.
Efter intervjun rusar Björn Rosengren iväg till ett lunchmöte – med en plasttallrik räksallad under armen.