Bara genom att läsa namnet på lagarna får man en indikation på hur räddningstjänsternas uppdrag har förändrats. 2004 ersatte lagen om skydd mot olyckor den föregående räddningstjänstlagen. Innan 1986 gällde brandlagen.
– I och med lagen om skydd mot olyckor är det kommunerna själva som sätter ribban för hur vi ska jobba olycksförebyggande. Det minsta man måste göra är att förhindra blåljusolyckor, sådana som kräver att ambulans, polis och räddningstjänst rycker ut, säger Patrik Bylin, räddningschef i Luleå kommun.
Ungefär fem procent av brandmännens arbetsdag är de ute på larm.
– Stor del av arbetsdagen läggs på att förebereda sig på larm men vi lägger mer och mer tid på olycksförebyggande åtgärder, som att besöka skolor och evenemang, säger Patrik Bylin.
Sveriges Kommuner och Landsting har tillsammans med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kartlagt räddningstjänsternas arbete. I rapporten "Öppna jämförelser: trygghet och säkerhet 2015" ges en tydlig bild över hur det breddade uppdraget omformat räddningstjänstens arbetsuppgifter.
Att organisera flera kommuners räddningstjänst i ett kommunförbund är vanligare nu än förr och gör att räddningstjänsterna blivit färre, 166 stycken idag jämfört med 276 stycken 1974.
– En tydlig trend är att räddningstjänster samarbetar över kommungränser och att de arbetar med fler uppdrag. Samtidigt ser vi att kommunerna väljer olika lösningar för sin räddningstjänstorganisation så att den passar förutsättningarna, säger Håkan Sörman, VD för SKL till tidningen Dagens Samhälle. I Norrbotten har dock varje kommun en egen räddningstjänst, Räddningstjänstförbundet för Övertorneå, Haparanda och Kalix upplöstes 2010.
Strax över 20 procent av räddningstjänsterna arbetar med att förebygga fallolyckor. I Luleå kommun är det ett tydligt fokusområde.
– Våra politiker beslutar vad vi ska inrikta oss på. Fallprevention har inte bara räddningstjänsten ansvar över utan även socialförvaltningen och de som sköter våra vägar och trottoarer, säger Patrik Bylin.
0923/14867