Den aktuella domen fastslogs av Högsta förvaltningsdomstolen för drygt en månad sedan och gäller ett fall i Umeå där en man ville veta namnet på parkeringsvakten som gett honom böter för felparkering. Rätten anser att eftersom parkeringsvaktens bot är ett myndighetsutövande så har mannen rätt att få veta namnet på p-vakten. Domen blir prejudicerande och innebär att vaktbolag inte kan neka folk som begär att få ut namnet på den som utfärdat böterna. Parkeringsbolagens branschförening Svepark säger att förfrågningarna på att få ut namn har ökat efter domen och är nu oroade att även hoten kommer att öka.
– Det är klart att det är allvarligt. Det här innebär en ökad risk för parkeringsvakter i och utanför deras arbetsmiljö, säger Lena Karlsson, vd på branschföreningen Svepark.
Svepark vil se en lagändring för att skydda parkeringsvakterna och kommer att framföra sina åsikter till regeringens berörda departement. Fackförbundet Kommunal har ännu inte bestämt sig om de kommer att agera i frågan, men säger att de anser att det är fel om arbetsmiljörätten får ge vika för offentlighetsprincipen. I Umeå, som den aktuella domen i Högsta förvaltningsdomstolen gäller, har Kommunal kallat alla fackanslutna parkeringsvakter till ett medlemsmöte efter jul, där de kommer ta beslut om de ska agera.
Nils Funcke, journalist och expert på offentlighetsprincipen, tycker att ett förstärkt rättsligt skydd för parkeringsvakter är fel väg att gå.
– All maktutövning, oavsett om det gäller parkeringsvakter, poliser eller socialsekreterare, ska så långt det är möjligt ske i öppenhet, säger han.
Avvägningen mellan öppenhet och skydd för tjänstemannen måste övervägas noga menar han, annars kan andra yrkesgrupper vilja ha samma skydd.
– Tittar man på de exempel som företagen presenterar så är det nästan enbart situationer där konflikten skett på plats mellan felparkeraren och parkeringsvakten. Att någon tagit reda på namnet och hotat en vakt i efterhand har jag inte hört talas om.
Han utesluter inte att personuppgifter i enskilda fall inte lämnas ut, om det finns ett starkt och påvisat behov, till exempel att personen i fråga har hotats tidigare.
– Det är något som får prövas individuellt, men man ska inte rusa iväg och göra ett förhastat beslut om detta, säger Nils Funcke.