”Åsså tar vi en titt på vädret för de kommande dagarna…” En mening som under maj månad fått (nästan) varenda norrbottning att rysa. För det ska gudarna veta, maj har varit en prövning för de soltörstande invånarna i norr. Vi brukar få begå uteserveringspremiär, testa de nya ballerinaskorna och kanske till och med våga ta på partylinnet för sommarens första besök på ”Färjan”.
Men 2017 har inte varit vänlig mot oss här uppe. Tvärtom. För att hitta en kyligare maj får vi gå till 1968 eller tidigare.
Det är lätt att raljera kring klimatförändringarna och global uppvärmning när det är så här kallt och eländigt när det ska vara vår. Men man måste komma ihåg att det är klimatFÖRÄNDRING. Det behöver inte betyda att hela jordklotet drabbas av global uppvärmning.
Och med det sagt kan man bara förfasas över miljömedvetandet hos den nya presidenten i USA. Han verkar mest tro att det är ”hittepå” det här med klimatet och hur det påverkas av det vi gör.
Nu är inte jag världens bästa miljömänniska, jag kör antagligen alldeles för mycket bil för att falla in under kategorin miljövänlig, men jag förstår vikten av att vi måste göra något.
Om inte annat för våra barns skull. Jag skulle gärna se att Moa och Harry får uppleva fyra årstider, bada i havet och slippa få hudcancer för att ozonlagret är borta.
Det om detta. Vi kan alla göra något åt hur vi lever för att hjälpa miljön på rätt väg. Men när det sedan är som det är – det här med vädret – måste vi nog bara lära oss att gilla läget.
För trots allt blir inget bättre av att gnälla. Vi får försöka ha glimten i ögat och tänka positivt. Jag menar, för egen del har vi inte behövt klippa gräsmattan än. Det är positivt.
Vi har också legat efter med vårbruket på grund av småbarn. Men det har ju inte varit någon brådska direkt. Det är positivt.
Ingen risk för att man har bränt sig i solen. Det är positivt.
Med lite vilja och mycket kläder får man vara rätt ensam på uteserveringarna, man slipper trängas. Det är positivt.
Men framförallt – vi som är friska och har hälsan, vi måste bara inse att vädret kan vi inte göra något åt. Det finns saker som är sjukt mycket värre och att lägga energi på saker som vi faktiskt inte kan påverka (på kort sikt) tar kraft. Och kraften behöver vi till annat den här tiden på året.
Med skolavslutningar, examen, semesterångest och förskolejourer som lurar runt hörnet gäller det att omfamna vädret. Och konstatera att det faktiskt inte kan bli så mycket sämre. Det i sig är ju vansinnigt positivt.
Slutligen går det på rikt inte ta in att det är 20 år sedan jag tog studenten. 20 år. Fatta hur längesedan det är? Särskilt när jag själv inte är äldre än … 28? Eller?
Skämt åsido, att titta tillbaka på de senaste 20 åren är en resa fylld av glädje, ångest, olycklig kärlek, sorg, arbete och vänskap. Precis som det ska vara. Men tänk så mycket ångest, sorg och olycklig kärlek man hade klarat sig från om man vetat då vad man vet nu.
Å andra sidan – det är ju resan som är målet.
Att fundera över hur de kommande 20 åren ska se ut känns roligt. Säkert en del glädje, ångest, sorg, arbete och vänskap. Den olyckliga kärleken hoppas jag slippa – jag har hittat min lyckliga kärlek. Min man, mina barn och min familj.
Det här är min sista krönika före sommaruppehållet, jag får passa på att tacka för alla kommentarer och mail. Det värmer alltid, även om vi inte alltid är av samma åsikt.
Trevlig sommar!