Hon var 26 år och hade bestämt sig för att ordna upp sitt liv som en tid varit tämligen struligt. Och plötsligt fanns han där, på internet.
– Han speglade mig rakt av från första stund. Jag ville fördjupa mig i religion, det ville han med. Jag ville bosätta mig på landet och skaffa barn, det ville han med. Men allt det där visade sig vara lögner.
I dag är hon 35 år och ser resultatet, ett resultat som väcker stort obehag inom henne. Hon som hade gett sig den på att bygga livet stabilt började tämligen tidigt känna tvekan.
– Han hade liksom bara hakat på de behov jag pratat om vad gällde religion och att skaffa barn. Han var inte alls intresserad av islam och han var långt ifrån någon familjefar. Men vi blev snabbt med barn, efter bara någon månad, och jag kände jag ville fortsätta ge honom en chans, trots att jag redan när jag var gravid hade en oro inom mig. Men jag visste vad jag ville. Jag ville satsa på att få till livet, och det var honom jag hade valt.
Det gick inte bra. Han började tidigt använda varje detalj från hennes förflutna för att kontrollera, trycka ned och hålla henne hårt. Deras relation var mycket av en konstruktion. De hade beslutat sig för ett äktenskap, men de visade sig inte alls dela en kärlek.
– Jag kände mig kvävd. Instängd. Han har misshandlat mig psykiskt hela vår tid ihop, men även fysiskt. Och det värsta av allt är att han gått på pojkarna med.
Sönerna är nu fem och sju år. Hon har dem i fokus i allt hon gör, men mannen svartmålar henne ideligen och menar hon är en misslyckad mamma. Detta för både förskolor och myndigheter de haft att göra med.
– Jag kämpade länge för att vara kvar i relationen. För barnens skull, för att de skulle slippa våldet och för att de skulle slippa en skilsmässa, men 2018 gick det inte mer. Jag var helt nedbruten och kände mig tvungen flytta för att åtminstone kunna vara bra för pojkarna varannan vecka.
– Tro mig, jag kan stå ut med det mesta och har gått igenom en massa skit i livet, men att se pojkarna må dåligt är det värsta jag varit med om.
Hon har sökt hjälp från socialförvaltningen för att de ska se till barnens bästa, hon förväntade sig att de skulle agera när hon berättade. I dag, tre år senare har hon inget förtroende kvar för socialförvaltningen.
– Deras handläggare vägrar se det välbekanta mönstret av våld. Istället synas jag i sömmarna och anklagas för att inte prioritera barnen. De har helt fastnat för hans beskrivning av saker och ting, och av mig. Han kan få var och en att tro jag är helt vedervärdig medan han själv framstår som väldigt lyckad och ansvarsfull. Det är fruktansvärt känna man måste kämpa för att bli trodd, och att misshandlas psykiskt både av honom och av myndigheterna.
Hon är svårt tärd, mager som en sticka och har kroppen full av stress. Men riktningen framåt är tydlig.
– Vårdnadstvist är enda utvägen nu. Förhandlingar kommer tas upp till hösten. Men utan stöd från myndigheterna är jag rättslös. Jag är livrädd att han ska få hela vårdnaden.
Förra sommaren gick hennes oro för barnen så långt att hon kontaktade socialförvaltningen med ett för henne smärtsamt förslag.
– Ge pojkarna ett familjehem sa jag. De mår så dåligt av det här. Hellre att jag viker bort min tid med dem än att jag fortsätter ha dem hos den misshandlande pappan. Jag är rädd de ska bli förstörda för all framtid.
Något sådant beslut har inte tagits. Det senaste beslutet vad gäller barnen fastslogs av tingsrätten i fjol. Där står att barnen ska bo merparten av tiden hos pappan fram till förhandlingen i höst. Beslutet bygger på att de är hos henne varannan helg.
– Det arrangemanget trodde jag skulle vara tillfälligt men det har fått pågå i ett år, och nu klarar jag inte av att skicka tillbaka pojkarna till honom mer. De har kommit hit så många gånger och sagt han är hårdhänt, att han skrämmer dem, att han ger dem långa, orättvisa straff. De säger han sover halva dagen, att han sällan är hemma och om han är det så lyssnar han inte. "Jag saknar pappa fast han är i samma rum" sa en av sönerna nyligen. Min yngsta har helt tappat sin lek och fantasi och min äldsta har förlorat självkänslan och skuldbelägger sig själv väldigt hårt. Jag vill de ska få stöd och vård, men pappan vägrar allt vårdsökande.
Det var i slutet av maj i år beslutade hon sig för att ha kvar barnen hos sig själv och vägra låta mannen ha dem. Men att skydda dem från våld på eget initiativ medför en förhöjd risk att förlora vårdnaden vid huvudförhandlingen i höst.
– Jag kan inte göra annat. Han har inte hört av sig och frågat efter dem, och jag menar de behöver lugn och ro. Jag ser hur splittrade de är. De har svårt med koncentrationen, svårt med ögonkontakt. Men jag är rädd. Som det är nu vågar jag inte gå ut med pojkarna genom dörren utan att någon annan vuxen följer med. Jag är rädd han ska komma och ta dem med sig med våld.
Hur tungt läget än är för henne och barnen har hon beslutat sig för att det nu får vara nog.
– Det är skrämmande att vara utsatt för osynligt våld. Det finns inga definitiva bevis. Jag har kommit att bli lika rädd för myndigheternas maktutövning som för min exmakes. Hade det funnits blåmärken, eller tecken på våld, hade situationen tyvärr varit lättare.
Hon har polisanmält mannen, även en av sönerna har vittnat om våldet för polisen, men ärendena har lagts ner. Det är svårt menar hon att ta sig fram genom rättssystemet. Inget biter. Inga bevis finns, förutom de ord hon använt för att förmedla sin och pojkarnas situation. Detta har hon gjort till allt från polis till socialförvaltning. Hennes upplevelse är att de för all del lyssnar, men att de har för lite vetskap om psykologin i situationer där män utövar makt över kvinnor och barn.
För att undvika att fler hamnar i hennes och pojkarnas situation menar hon att det krävs mer kunskap hos myndigheter så att de kan läsa av situationer och vittnesmål rätt.
– Allt handlar om huruvida de har nog kunskap om våld i nära relationer så att de inte låter sig duperas och fortsätter att möjliggöra våldet. Tingsrättens beslut i höst kan vara förödande inte bara för mina barn och mig, utan för alla dem som älskar dessa pojkar. Vi går sönder på ett sätt som aldrig kan repareras när vi ser två oskyldiga pojkar berövas sina rättigheter i sin pappas skugga. Det är fruktansvärt.