De ser ut som blåbär med mjölk där de vandrar mellan rummen i sina blåvita kläder. Mjuka, fasta händer tar tag i provtagningsvagnar, rullar bårar, tar emot ambulansers larm. Att det ständigt händer grejer är det som tjusar Ann-Charlotte Larsson, sjuksköterska på akuten i Sunderbyn.
– Jag provade att jobba på hälsocentral i fjol men jag saknade pulsen. Efter nio månader var jag tillbaka här på akuten igen. Jag trivs verkligen med att det händer något hela tiden, säger hon med klarblå, pigg blick.
Att haka på henne ett par timmar under ett arbetspass innebär många steg i benen. Hon går raskt och målmedvetet, introducerar sin elev Lotta som går bredvid henne detta pass i korta, klara meddelanden. Inga oklarheter. Och så ständigt de där stegen.
– Jo, det blir mellan 15 000 och 20 000 steg per arbetspass, säger Larsson när vi slår oss ned för ett par minuter framför dataskärmarna.
Där syns allt de behöver ha koll på för stunden. 26 patienter är inskrivna på akuten den eftermiddag vi är med. När två till tillkommer markeras de som FIKA i listorna, de tillhör en så kallad "fiktiv avdelning".
– Det är patienter vi egentligen inte rymmer men ändå klämmer in. Vi kan ju inte neka någon vård, säger Ann-Charlotte.
Hon berättar att trycket på dem ökat ytterligare efter klockan 17 på grund av att region norrbotten beslutade stänga jourcentralen inne i stan. De senaste åren har de även allt oftare fått ringa in tolk då det kommit allt fler från andra länder och behöver vård.
Den eftermiddag vi är med söker människor hjälp på akuten för bland annat bröstsmärtor, andningsbesvär, infektioner, nackskada, diarré och yrsel.
– Man får förstås vara beredd på det mesta, säger Larsson och gör i ordning en provvagn.
Det är dags att sätta in antibiotika i form av ett dropp i en patient på rum nummer tre. Vi följer med.
– Då ska vi se om det här biter mot smärtan, säger Ann-Charlotte till patienten som ger sitt godkännande om att vara med i tidningen.
Hon heter Erika Sjöblom och har en immunsjukdom sedan födseln som gör henne kraftigt känslig för olika infektioner. Nu har hon haft ont kring levern och upp mot lungorna ett par dagar och kände till slut att hon behövde åka in.
– Gången är den att infektionsavdelningen här i Sunderbyn, som känner mig väl i och med att jag måste in med jämna mellanrum, har uppmanat mig söka hjälp på akuten för att sedan så fort som möjligt få komma upp på avdelningen.
Erika har varit på akuten i tre timmar denna dag när smärtlindrande nummer två ges henne. Det är Ann-Charlotte som instruerar Lotta hur antibiotikadroppet ska sättas.
– Det enda jag hoppas just nu är att jag hinner hem innan fredag den här veckan, för då fyller jag 27 år. Eller senast lördag för då blir min son fem, säger Erika.
När hon berättar det är det måndag och hon vet att dagarna på infektionsavdelningen kan bli många. Men hon lever på hoppet.
– De är så duktiga de här hjältarna inom vården. Jag och mitt livstillstånd är helt beroende av dem och att vården fungerar, säger Erika och tittar på Ann-Charlottes och Lottas jobb med nålar och dropp.
En kort stund efter det att droppet satts in meddelar infektionsavdelningen att Erika är välkommen upp till dem. Transportören Ellen Sellgren kommer med en rullstol och hämtar Erika. Att vara transportör på akuten innebär att man tar hand om de patienter som slussas vidare från akuten och upp på aktuell avdelning för vidare vård. Stämningen är god när Ellen och Erika far iväg i hissen.
– Hej då, säger de och vinkar.
Kvar på akuten är nu 25 patienter. Ungefär sex patienter i timmen söker vård hos dem denna dag, alla med specifika behov. I den så kallade triagen, entrén till akuten, väntar både en barnfamilj och en äldre herre på sin tur. Men stämningen är lugn. Plötsligt dyker dock en mamma upp och ropar:
– Kom ut och hjälp mig! Jag har min son i bilen och han har skadat nacken.
Personal strömmar till. Ann-Charlotte är upptagen med en annan patient då så det blir team nummer två som tar hand om pojken. När Ann-Charlotte är klar med sin patient hjälper hon till med den nackskadade genom att ringa ner folk från kirurgen som omedelbart måste komma och kolla läget med nacken.
– Det sköna här på akuten är att vi alltid, alltid finns för varandra. Det är en teamkänsla jag inte mött någon annanstans.
Baksidor med jobbet finns också givetvis. Ann-Charlotte tycker det är förfärligt att de som jobbar på akuten är så pass dåligt betalda som de är.
– Jag tjänar 31 000 i månaden och kan på kvällen komma hem och känna "Ja, idag räddade vi tre liv". Allt medan min man sitter i soffan bredvid mig och tjänar oerhört mycket mer på sitt jobb i försäkringsbranschen.
Hon tycker det är skandal att vårdyrken är så dåligt betalda. Och så länge de inte får bättre betalt kan man åtminstone se över deras arbetstider anser hon.
– En lösning för att locka fler till vården är att ge dem betalt för hundra procent medan schemat ligger på runt 80-85 procent. Det vill säga att det läggs in mer återhämtning i schemat. För det är den delen som är svårast tycker jag. Kan då vara att det är stressigt på jobbet, så är det bara. Men för att hålla i längden krävs återhämtningen.
I hennes tjänst är det 84 procent som gäller, men då måste hon vara beredd att hoppa in 15 extra arbetspass per år för att få betalt för hundra procent.
– Jag provade ju att ändra mina arbetstider och bara jobba dag genom att arbeta på hälsocentralen ifjol. Men nej. Jobba åtta till sjutton varje dag är verkligen tufft. Jag trivs med att ha ledigt ibland mitt i veckan. På det viset får jag egentid och den är guld värd för att hinna med träning till exempel. Jag ser till att träna en hel del, annars pallar man inte det här jobbet.
Att hon är vältränad syns inte minst på stegen. De där lätta, snabba men ändå fokuserat samlade. De som hon styr iväg med efter intervjun, rakt in i händelsernas centrum igen.