Den 1 september 1999 invigdes Sunderby sjukhus. Ett av de största projekten i Norrbottens historia.
Processen bakom bygget var en infekterad strid. I efterdyningarna skulle folkets dom mot Socialdemokraterna, som legat bakom sjukhuset, bli hård. I stridsröken bildades Norrbottens sjukvårdsparti – ett parti som i dag sitter med i regionledningen.
Vi backar bandet. Redan 1957 presenterade landstinget en sjukvårdsplan, och i den ansågs det nödvändigt att koncentrera en del av vården till ett enda specialsjukhus i länet.
Det skulle dröja innan planerna blev konkreta. Under 1970- och 1980-talen diskuterades framtiden för lasaretten i Boden och Luleå. Diskussionerna gällde utbyggnad av ett eller båda lasaretten, utbyggnad av enbart Luleå lasarett eller byggandet av ett storsjukhus, gemensamt för Boden och Luleå-området.
Redan 1974 fanns Sunderbyn med i diskussionerna som en möjlig plats för ett nytt sjukhus. Landstingets förvaltningsutskott hade samma år tillsatt en utredning om ett eventuellt nytt sjukhus.
Men när planerna på Stålverk 80, ett gigantiskt projekt som spåddes innebära enorm befolkningsökning i Luleå, avvecklades av regeringen 1977 meddelade dåvarande landstingsrådet och socialdemokraten KG Holmqvist att planerna på ett storsjukhus skulle skjutas på framtiden.
I slutet på 1980-talet började planerna på ett storsjukhus i Luleå- och Bodenområdet bli mer konkreta. I NSD den 25 oktober 1989 uppmärksammades planerna.
Dagen efter framförde flera läkare i tidningen att de också ville se ett storsjukhus.
– Med ett enda sjukhus går det att bibehålla en hög standard i vården. Det går att följa med i modern teknologi och vi slipper skicka människor till Umeå, Uppsala eller Göteborg, sa läkaren Göran Lundegård.
Bakgrunden till att allt fler såg nyttan av ett storsjukhus låg i förändrade ekonomiska förutsättningar för kommunerna och landstingen. Sjukvårdskostnaderna hade ökat kraftigt under flera år och ett behov av att snabbt effektivisera i hälso- och sjukvården växte. Mellan 1988 och 1991 ökade Sveriges hälso- och sjukvårdskostnader från 74 662 till 122 280 miljoner kronor.
– Jag blev ganska fort övertygad om att vi var tvungna att göra något ordentligt. Annars skulle vi få problem med att finansiera sjukvården och upprätthålla kvalité, säger KG Holmqvist, då landstingsråd.
Han såg hur ekonomin blev sämre och under 1989 började tankarna på ett storsjukhus växa hos honom. Även Luleås snabba tillväxt med befolkningsökning ökade trycket på sjukvården.
– Problemet var orienterat tydligt till Luleå och Boden, som förbrukade mycket resurser och hade otillräcklig kvalité. Det höll inte, de två sjukhusen var tvungna att bli ett.
Men han insåg att Socialdemokraterna i länet skulle ta skada av sådana planer. Efter en tids betänketid kom han ändå fram till att det var lösningen på problemen.
– Jag kunde inte ha ansvaret, majoritet i landstinget, och inte göra något åt det här. Även om det skulle skada mitt parti.
Hade du uppbackning av dina partikamrater?
– Gruppen var enig. Den blev inte splittrad förrän vi kom till frågan om var sjukhuset skulle placeras.
För Norrbottens landsting hade bland annat remittering av patienter till universitetssjukhuset i Umeå för specialistvård inneburit skenande kostnader. En annan orsak till ekonomiska bekymmer för landstinget var något som ständigt återkommer i dagens debatt – stafettläkare.
– Man brukar säga att problemen i sjukvården är eviga, men det som varit mest tragiskt att se efter Sunderbyns tillkomst är utvecklingen i primärvården.
– Grundfilosofin var att vi skulle ha en stark primärvård i botten som skötte om patienterna, men det är där problemen vuxit enormt. Har du inte en bra primärvård så är risken att du använder de specialiserade sjukvårdsresurserna på fel saker och då blir det ännu dyrare.
När KG Holmqvist nu tänker tillbaka på processen bakom Sunderby sjukhus är det inte mycket han ångrar.
– Den känsla som är starkast hos mig är att jag är glad att vi orkade. Om vi inte hade gjort det hade problemen i regionen varit oerhört mycket värre och kommit tidigare.