Det var i april som fem uppmärksammade kvinnomord på tre veckor satte igång debatten om mäns våld mot kvinnor. Och den här gången fortsätter debatten.
– Jag kan inte ens minnas de senaste gångerna det blev ett så starkt gensvar och att alla politiska partier var väldigt ense om att man måste göra mer. Sen kan jag vara frustrerad över att det ska krävas fem män som mördar fem kvinnor på väldigt kort tid för att det ska hända. Om de här männen hade mördat en kvinna i månaden hade vi inte sett det här. Men jag tycker att jag ser en stor skillnad i det som har hänt, säger Nina Rung.
Tidigare har debatten kommit upp vid ett uppmärksammat mord eller att statistik om våld mot kvinnor har släppts. Då har det varat i några veckor, men sedan ebbat ut.
– Det är små steg som har lett till det här. Vi har haft metoo. Det har pågått en diskussion om det är rimligt att män kan köpa tillgång till kvinnors kroppar och betala ett bötesbelopp. Det har funnits en sån diskussion som har legat och pyrt. Sen kommer man till en punkt där jag uppfattar att väldigt många, inte bara kvinnor utan också många män, känner att ”nu får det fan vara nog. Så här kan vi inte ha det”. Och då reagerade politikerna på det också.
Precis innan regeringskrisen kom regeringen med ett 40 punkts-program för att motverka mäns våld mot kvinnor. Det dolda problemet syns plötsligt mycket mer i media.
– Man pratar om det på arbetsplatser. Man börjar förstå att där har man en jättestor möjlighet att påverka. Så jag tror att fler kvinnor kommer att orka och våga berätta för att det finns ett annat klimat. De tänker att jag kanske blir trodd. Och att nån börjar fråga. Ofta är det som krävs. Det säger väldigt många kvinnor i efterhand. ”Hade nån bara ställt frågan hade jag svarat”.
2014 startade Nina Rung och hennes sambo Peter Svensson Huskurage som är en våldspreventiv metod som främst vänder sig till kommuner och bostadsbolag. Det handlar om att få grannar och arbetskamrater att börja våga fråga om de misstänker att en kvinna är utsatt för våld.
– Jag upplever att näringsliv och företagare börjar förstå att vi har också de här människorna hos oss. Om man tar statistiken till sin egen arbetsplats eller skola eller vad det är, att det är var fjärde kvinna som nån gång har varit utsatt. Och att man också börjar förstå att det här händer i unga relationer. Det är också en stor skillnad. Man har hela tiden matats med den här idén om att det är den 45-åriga kvinnan som blir utsatt av sin lika gamle man. Och man börjar förstå att den mesta utsatta gruppen är tjejer mellan 16 och 24 år. Det är en väldigt ung grupp och många gånger är det deras första relationer. De går på gymnasiet fortfarande.
Det handlar om att utbilda killar tidigare i livet?
– Både och. Att som ung få höra att det här är tecken på en osund relation. Den kunskapen har ju inte unga tjejer. Det har inte killar heller, men det är tjejer som utsätts. Det är ett problem för de kommer inte att anmäla det. De ser inte att det är sexuellt våld eller kontroll. Det är så de tror att en relation ska vara.
Är du optimistisk inför framtiden?
– Jag är superoptimistisk och jag tror faktiskt inte att man kan jobba med de här frågorna om man inte är det. För då hade man hoppat från en bro. Om man jobbar med mäns våld mot kvinnor, sexuellt våld och att skydda barn så är det så att ju mer kunskap man har desto mer deppig blir man. Men å andra sidan när det sen händer de saker vi ser nu, då finns det en sån otrolig hoppfullhet i det. Att man faktiskt på riktigt börjar bry sig. Då menar jag dels allmänheten, men också politiker. Det är inte bara en fråga där man säger ”vad ska vi göra åt det?”. Utan att man faktiskt äntligen tar fram ett 40-punktsprogram, säger Rung och fortsätter:
– Det har funnits ett 34-punktsprogram mot gängkriminalitet i flera år. Där kan man vara jättesnabb med att höja straffen för grovt vapenbrott till fängelse i två år. Det gick så snabbt. Men när det gäller mäns våld mot kvinnor har man inte alls haft den snabbheten eller viljan ens. Och nu ser jag att man har det. Jag känner mig jättehoppfull. Och att ni i media fortsätter att hålla i och skriva om det gör mig jättehoppfull. Det är det som blir skillnaden.