Jag kan utan överdrift påstå att jag har färdats i de svenska fjällen i mer än femtio år och jag har sett förändringarna. Fenomenet med klimatförändringarna är att man måste ha en helhetsbild klar för sig, den att rubbningarna inte sker över en dag, utan tar år att utvecklas.
Som aktiv sportfiskare finns mycket att ta på. Ta bara en sådan sak som harrens liv och leverne. Kanske en banalitet för många, men viktiga upplysningar rent generellt.
Konstnären och författaren Rolf Smedman skrev tillsammans med Bill Sjöström boken ”Harren och flugan” 1974. I den boken kan man läsa att harren levde på fjället dit var fjällbjörken växte. Det fanns liksom en osynlig linje mellan lövträden och harren, där det gemensamma var hur högt över havet de kunde leva. Naturligtvis var björkdungarna viktiga producenter av allehanda insekter, bra mat för vakande fiskar.
Numera gäller inte den devisen. Idag har vi harren betydligt högre upp på fjället, på vissa platser där björken fortfarande har det svårt med tillväxten. Om vi ska spinna vidare på temat om fiskvandringar, skedde samtidigt något ännu mer dramatiskt, den att gäddan och siken började ta för sig av nya fjällvatten. Den detaljen satte ännu mer fart på harrarnas fortsatta vandringar in på fjällen, eftersom gäddan och siken är och var harrens två största biologiska fiender. Gäddan äter harren och siken, som är höstlekande, mumsar gladeligt på harrommen, vårlekare som de är.
I samma veva som ovan beskrivna förändringar tilltog i styrka, drog sig naturligtvis rödingen tillbaka på förr vitala biotoper. Några sådana områden har varit och är Tjirtjamströmmen i Kaitumälven och sjön Rostujávri ett tiotal mil norr om Kiruna. På femtio- och sextiotalet var det så mycket röding i Tjirtjam, framför allt i den övre delen, att folk kunde klappa de på ryggarna och ta de direkt med håven? Finessen med fenomenet byggde till stora delar på de enorma knottkläckningar som skedde. Insektlivet var fortfarande intakt och myckenheten insekter var absolut den förlösande faktorn. Om jag blickar runt över mitt livslånga sportfiske, kan jag utan tvekan konstatera att insektslivet på fjället har förändrats enormt. Mygg- och knottintensiteten är inte alls lika intensiv som för bara tjugo år sedan. Under de tre senaste åren har jag inte ens behövt smeta in mig med beckolja?
Klimatet håller på att bli varmare, det vet vi genom både forskning och via egna iakttagelser. Varmare klimat kan missgynna många olika insektsarter, som bland andra knott, mygg och sländor. Vattenpölarna där de kläcks torkar ut fortare. Vattenstånden i jokkar och bäckar fluktuerar vidlyftigare nu än förr. Detta har till följd att när våra insektsätande flyttfåglar som flugsnappare, lövsångare och blåhakesångare anländer har kläckningar av de viktigaste födoinsekterna redan avtagit.
Under många år hade jag intentionen att komma på fjället redan i början på juli, den tid då sommaren hade kommit till trakten, den tid då jag alltid möttes av en magisk kör av sjungande löv- och blåhakesångare. Tyvärr är den tiden förbi. Naturen har tystnat så det värker i öronen.
Därför blir jag alltid lika illa berörd när media i alla former intervjuar folk om klimatförändringarna. Det är ingen kritik till frågeställaren, men svaren kan få mig att fundera på vilken ekologisk kunskap vi bär på. Det vanligaste svaret på frågan är inte alltid att man är orolig för framtiden, mer då att förändringarna kan gillas, utifrån att många kan tycka att klimatet i norr är väl så kallt? Det skall bli skönt med lite varmare väder, trycks kontentan vara.
Naturligtvis har klimatet alltid förändras på vårt livsklot. Skillnaden i vår tid är att vi kan bevisa att rubbningarna numera beror på människans otänkta framfart och inte på mer ”normala” förändringar. En normal omställning kan vara att trakterna kring Stora Sjöfallet hade en prunkande tallskog för drygt femtusen år sedan. När klimatet blev kallare klarade sig inte träden. Nu vet vi att skogen är på väg tillbaka in i fjällvärlden igen. Så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans.