December 1985 började Jarmo Rahikainen arbeta som säkerhetsvakt utanför riksdagshuset i Stockholm, och han har än så länge inte ångrat en dag.
– Att få jobba i demokratins hjärta, det är fin miljö, underbara människor och en fin arbetsplats. Om man gillar politik och samhällsliv är det en guldgruva, säger han.
Men att Jarmo blev just säkerhetsvakt vid riksdagen är egentligen lite av en tillfällighet.
Jarmo Rahikainen är född i Helsingfors och bodde i Finland fram till han var 14 år och familjen flyttade till Övertorneå. Gymnasiet gick han i Haparanda och efter lumpen i Boden sökte han sig till huvudstaden, där han började jobba på tunnelbanan som vakt. Han hade sedan siktet inställt på att bli konduktör eller lokförare, men ödet ville annat.
– Jag sökte två-tre utbildningar men kom aldrig in. Till slut blev jag less på det och såg att riksdagen sökte två vakter.
Ett av jobben gick till honom.
– Jag kan än i dag säga att det är det absolut trevligaste, bästa jobb jag haft i mitt liv.
Han minns fortfarande dagen han först klev in på jobbet.
– Kollegorna morsade till höger och vänster och jag tänkte ”hur ska jag känna igen alla de här?”. Kvinnorna var lättare för de har olika frisyrer och kläder oftast. Jag tyckte att alla manliga ledamöter var 50 år, hade grått hår och grå kostym, säger han och fortsätter:
– Jag såg inga nyanser första tiden, sedan undan för undan lärde man känna igen dem. Då var det också 349 ledamöter, inte så hemskt många i förvaltningen och i partikanslierna men jag vågar nästan påstå att jag kunde 95 procent både till utseende och namn av alla anställda på riksdagen.
I december har det gått 38 år sedan Jarmo Rahikainen ställde sig utanför riksdagshuset för första gången, och det har hänt mycket sedan dess menar han. Han har sett Olof Palme med livvakter åka upp för rulltrappan från bankhallen, och Anna Lindh berättar Jarmo att han träffade många gånger.
– Det har etsat sig fast i bakhuvudet just med ministermorden, säger han.
– Om man går till positivare saker, med ålderns rätt har man lärt känna så många människor och jag blev bjuden till talmannens höstmiddag för några år sedan. Det var en ära, once in a life time.
Jobbet har också inneburit bra kontakt med flera ministrar, säger Jarmo.
– Jag och min kollega har varit och fikat hos Maria Larsson (KD), som var biträdande socialminister för länge sedan. En timme på departementet och prat om livet i allmänhet. Likadant var det med Mehmet Kaplan (MP) och Anders Ygeman (S).
Även om riksdagsledamöterna ibland är stressade inför en votering eller debatt menar Jarmo att många brukar stanna för att byta några ord med vakten utanför.
– De är jättetrevliga, inte minst Mattias Karlsson (M) från Luleå. Vi brukar ibland prata om islossning i Torne älv och annat när han har vägarna förbi.
Han beskriver kontakten med människorna som det bästa med jobbet.
– Allmänhet, politiker, tjänstemän, departementsanställda, ministrar, talmän. Kontakten med alla, det är det som är det roligaste att kunna hjälpa dem i sin vardag, att de ska känna sig trygga när de ska komma in och jobba, säger han och fortsätter:
– Det är det vi är till för, att skydda demokratin. Det är lätt att glömma bort och säga ”jag vaktar bara en dörr”, men det är mer än så. Det är att skydda demokratin.