Den otroliga historien dök upp när vi gick igenom arkiven inför utgivningen av NSD:s 100-årsbilaga. En dag i juli 1967 hade 12-årige Tommy Dahlin och hans kusin Per Johan Sundman begett sig till Storforsen, på den tiden en närmast självklar lekplats för traktens barn.
– Man fick vara barn, leka och vara lite överallt. Man fick sina skrubbsår och blåmärken, men man lärde sig. I dag är ju allting farligt, farligt, farligt, säger Tommy Dahlin, 52 år efter dramat i Europas största otämjda fors.
Minnena är fortfarande tydliga. Pojkarna höll till på södra sidan om älven, det vill säga på motsatt sida av det område som vanligtvis besöks av turister.
Han hade fått för sig att utmana forsen, lät vattenmassorna slita i kroppen medan han höll fast sig. En lek i ungdomligt oförstånd.
– Jag ville mäta mina krafter med forsen, säger Tommy Dahlin.
Den här gången slutade det illa. När han inte orkade hålla emot försökte Per Johan hjälpa honom.
– Han fick tag i mig och försökte dra upp mig men orkade inte. Till slut var han tvungen att släppa.
Plötsligt befann sig Tommy i den rytande forsen. Ropen på hjälp kunde ingen höra, men på andra sidan hade några turister sett hur han drogs iväg.
– Vad jag har hört var det en belgisk eller holländsk familj som såg det och slog larm. Men det var ju en bit för dem att ta sig till serveringen för att kunna ringa.
Ute i forsen närmade sig Tommy Dahlin en timmerbröt. 1967 pågick ännu flottning i stor skala i Piteälven.
– Jag for under timmerbröten, det var ungefär som en tunnel. När jag kom upp såg jag nästa bröt, där fick jag en ordentlig käftsmäll av en timmerstock, men jag for under den också.
Efter smällen förlorade han medvetandet en tid. Han fick en märklig upplevelse av att befinna sig utanför den egna kroppen.
– Jag vet inte vad man ska kalla det, kanske var det en nära döden-upplevelse. Det var som att jag hängde i luften precis som en kolibri. Jag såg min egen kropp smälla mot en stenpir, pang, pang, pang.
Dröm och verklighet flöt ihop. I höjd med Storforsens camping kvicknade han till, mitt i älvfåran. Vattnet var lugnare men fortfarande rejält strömt. I handen hade han Per Johans armbandsklocka som följt med när han sträckt sig efter hans hand.
Nu kom han att tänka på skolningen han fått av sin morbror som vuxit upp vid Piteälven.
– Han hade tränat mig att vara i vatten. I och för sig inte i Storforsen, men han hade lärt mig att vad du än gör så är vattnet oerhört mycket starkare än vad du är. Börjar du sprattla och hamnar i panik så sjunker du ganska fort.
Tommy behöll lugnet. Försökte lokalisera sin position, som morbrodern hade lärt honom.
Längre ner i älven fanns ett kättingspel där flottarna kunde reglera flödet av timret och när larmet om Tommys försvinnande gick hade de slagit stopp. Där lyckades han kravla sig upp på stockarna som börjat samlas. En stund senare fick han syn på några pojkar som kommit ner till stranden för att leka med hink och spade.
– Jag ropade och skrek, men de hörde mig inte. Först när timret började inkräkta på deras lekplats tittade de upp och fick syn på mig. Då sprang de uppför backen.
Några flottare tog sig ut i en eka och fick iland honom. Sedan blev det transport från Vidsel till sjukhuset i Piteå.
– Vi hade en speciell taxibil i Vidsel på den tiden. Den fungerade också som ambulans och begravningsbil, berättar Tommy och skrattar vid hågkomsten.
Halvvägs blev det byte till en riktig ambulans. På sjukhuset konstaterades att han hade fått några jack i benen, men inga allvarligare skador. Ingen blodförlust och inget vatten i kroppen.
– Läkare och sjuksköterskor sa att det var omöjligt. Han kan inte ha fallit i Storforsen.
Journalister från hela landet dök upp. I tidningarna skildrades hur han hamnat i vattnet då han försökt rädda Per Johans klocka, och hur han sedan färdats på en stock nedför den vrålande Storforsen. Allt stämde inte med verkligheten.
– Det var så mycket journalister. Någon ställde en fråga och så svarade man på en annan, då blev det lite tokigt.
Ett tv-team från Luleå stormade in i sjuksalen. Det var bråttom att göra ett inslag som skulle gå i Aktuellt. Tommy fick vara med i tv, något oerhört märkvärdigt 1967, men när han hörde sig själv prata tyckte han det var jobbigt.
– Det lät vedervärdigt, säger han på sitt klingande dalmål.
Historien är nämligen den att Tommy Dahlin är född och uppvuxen i Smedjebacken i Dalarna. Hans mamma kom från Björktorp, på södra sidan om Piteälven, nära Vidsel. Det är förklaringen till att barndomssomrarna tillbringades i Storforsens närhet.
Han kom att arbeta som mekaniker vid järnverket i Smedjebacken. Men sedan 23 år är han pensionerad och bor på Kanarieöarna.
– Jag gick sönder i arbetet, tyvärr. Det var läkare som gav rådet att byta klimat.
Av hälsoskäl kan han inte åka flyg, så det är svårt att hälsa på barnen och barnbarnen i Sverige. I Norrbotten har han många kusiner och släktingar som han vill passa på att hälsa till.
Genom åren har han återkommit till Norrbotten några gånger. Det har aldrig känts jobbigt att återse Storforsen, trots det som hände sommaren 1967.
– Nej, man känner sig som hemma. Jag är nog inne på den linjen att det var bra med den skolning som man fick då, man fick vara barn och ta lite ansvar för sig själv. I dag är det lätt att skylla på någon annan.