”Jag vill tacka alla för alla möten”

Under sin tid som läkare i Luleå har han mött mellan 60?000 och 70 000 patienter. Vårdens stora problem är personalbristen, men ändå tycker Johan Alsén att primärvården fungerar väl.

Friskare. "Jag tycker folk är lite friskare än de var förut", säger Johan Alsén med 30 års perspektiv.

Friskare. "Jag tycker folk är lite friskare än de var förut", säger Johan Alsén med 30 års perspektiv.

Foto: Sara Moritz

Norrbotten2017-03-24 12:00

Ena dagen ses han ”älga fram” i korridorerna på Stadsvikens hälsocentral, andra dagen har han blivit pensionär och lämnat Luleå för det nya hemmet i Nacka. Johan Alsén är en överraskningarnas man.

Har det alltid varit läkare som varit drömmen eller ville du bli något annat när du blev stor?

– Jag är uppvuxen i en läkarfamilj och det sätter kompassen på yrket. Mina föräldrar jobbade rätt mycket och jag tänkte att ”det där är nog jättejobbigt”. Min dröm var egentligen att bli diplomat, men jag är inte så bra på språk. Men jag tycker det är intressant med relationer och politik.

Men det är väl en bra egenskap när man är läkare?

– Att vara diplomatisk? Ja, naturligtvis. Det är en bra egenskap i alla sammanhang.

Finns det någon Luleåbo som inte har fått vård av Johan Alsén?

– Under 30 år som distriktsläkare tror jag att jag har behandlat mellan 60 000 och 70 000 personer. Då är ju inte alla Luleåbor och det är många man träffar flera gånger om.

Har du tagit alla i hand?

– Ja, det är rätt många handskakningar.

Hur många år blev det på Stadsviken till slut?

– Från jag gjorde min utbildningstjänst, AT-tjänst alltså, tills jag nu gick i pension har jag varit på Luleå vårdcentral. Jag började där 1983 i januari.

Hur många år var du chef?

– Jag var bara chef i sex år, från 1997 till 2003, så det är inte så länge. Ska man fullgöra sitt chefsuppdrag på ett bra och känsligt sätt, det vill säga vara drivande och ta hand om sin personal, så tar det så pass mycket tid. Jag fick bestämma mig för om jag var doktor eller om jag var chef. Jag tror att jag gjorde mera nytta som läkare.

Landstinget, Regionen, har kritiserats mycket. Vad är det som fungerar bra när det gäller vården?

– Jag tror att bassjukvården i Norrbotten fungerar väsentligen väl. Blir du sjuk i en vanlig sjukdom så blir du rätt väl omhändertagen. Man måste jämföra Norrbotten med övriga landet, det är inte problemfritt på andra ställen.

– Många patienter som man träffar som har varit inne på Sunderby sjukhus vittnar om att de blir väl omhändertagna och får en bra vård som de är mycket nöjda med. Sedan finns det de som klagar och sedan sprids det alltid utåt. De som klagar hörs mer än de som är nöjda.

– Men när det gäller specialistvård, ovan det som kan göras i länet, så är det svårare. Jag tycker att det var synd att inte Region Norrland blev av, för då hade norrbottningarna haft tillgång till universitetssjukhuset i Umeå som hade fått ett mera definierat ansvar för sjukvården i norr.

Men är kritiken då orättvis?

– Det är en väldigt svår verksamhet, sjukvården är svår att planera och den är väldigt komplex. Kritiken är i många fall orättvis, det går alltid att ta fram massa saker som inte fungerar. Men i det stora hela fungerar det. Sverige har bland den bästa sjukvården i hela världen.

Har jag som patient blivit för bortskämd?

– Är det inte överlag så att vi ställer nästan orimliga krav på offentliga inrättningar? Vi måste vårda våra offentliga system med rimliga krav, klok personalpolitik, det gäller polis, skola, vård, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, socialtjänsten – som idag har hög personalomsättning och rekryteringssvårigheter. Det viktiga är kanske inte valfrihet utan fungerande institutioner, när det gäller skola och vård.

Litar vi på att någon annan ska ta hand om oss och tar inget eget ansvar?

– Delvis är det så att vi inte tar eget ansvar. Men vi har ingen mormor som vi hade för några generationer sedan. Vi reder oss som individer och det är ganska tufft för den som inte klarar det. Vi förlitar oss på de sociala skyddsnäten och ställer krav.

Min mormor, född 1880, hade en huskur: potatismjöl.

– Din mormor hade nog ganska måttliga krav på vad man kan begära av samhället. Hon förväntade sig nog inte i alla lägen att hon skulle bli botad och omhändertagen överallt. Hon fick hjälpa sig själv.

Är det så att en distriktsläkare ska ha kunskaper om mycket, hellre än vara specialist?

– En distriktsläkare ska kunna de vanligaste sjukdomstillstånden. Det mesta skall kunna handläggas på en hälsocentral där det borde vara fullbemannat med allmänläkare som har totalt tolv års utbildning – en yrkeskår med hög kompetens avseende de vanligast förekommande sjukdomstillstånden. Specialisterna på sjukhuset skall nyttjas till det som inte kan handläggas på hälsocentralen.

– Sedan finns 1177 på nätet och på telefon. På 1177 kan du få råd av kompetent personal. Det är en mormor, samhällets mormor. En väldigt bra instutition.

Jag läste om att man söderut har börjat skicka hem läkare till äldre som drabbats av sjukdom. Som det beskrevs verkade det nästan som gamla tiders hembesök. Skulle du vilja det, att doktorn kom hem till patienten istället för att sjuka patienter sitter och väntar på vårdcentralen?

– Hembesök är jättebra. På den hälsocentral jag var på, hade varje doktor en timma avsatt för det. Det är inget nytt. Det finns hemsjukvårdspatienter, äldre patienter med omfattande vårdbehov, där gör vi hembesök.

Skulle du vilja se en läkare på varje hälsocentral som åkte runt i sin läkarbil och gjorde hembesök?

– Jag skulle absolut vilja se en läkare på varje hälsocentral som gör hembesök.

– Distriktssköterskan och hennes hembesök är synnerligen viktiga i vården. Där har vi gjort en baklängesreform och flyttat över allting till kommunerna. Det var inte bra! Det blev både dyrare och sämre. Jag hade föredragit att ha sköterskorna kvar i landstinget.

– Jag tror att man måste akta sig väldigt, väldigt noga för att bryta sönder en organisation. Det kan hända att det blir bättre, men man kanske hellre ska behålla den organisation som är och utveckla den. Det tar en evighet att få det att fungera när man byter huvudman.

Vilken utveckling har du sett under åren bland patienterna?

– Jag tycker att folk är lite friskare än vad de var förut. När jag började så dog unga människor i till exempel hjärtsjukdomar. Nu får de sina hjärtan undersökta och vård och medicin.

– När jag slutade nu i februari fanns det betydligt många fler pigga 85-åringar än när jag började. Och folk ”googlar” mycket mera nu, är på nätet för att söka information. De är mycket mera pålästa när de kommer till doktorn.

Finns det fortfarande patienter som kräver antibiotika när de blir sjuka?

– Det har minskat oerhört mycket. Det finns mer att göra, men det är bra att vi minskar användningen av antibiotika.

Ni, du och din hustru, lämnar Luleå helt och hållet för Stockholm… Ni har inga planer på att ens åka upp till Luleå för semester?

– Det kan vara en bra tidpunkt att göra en större förändring i sitt liv vid pensioneringen. Väntar man kan det bli än svårare.

Kommer du att frilansa och bli inhyrd doktor eller kommer du att njuta av pensionen?

– Jag har inga planer på att bli stafettläkare. Man vet aldrig riktigt, men att fara runt i landet som stafettläkare känns inte bra.

Motsvarade läkaryrket det du hade tänkt dig när du började?

– Det var bättre! Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Som distriktsläkare får man så mycket av sina patienter. Du lär känna folk och du får se deras liv, du får se deras anförvanter, barn, barnbarn…

– Egentligen skulle jag vilja tacka alla patienter som jag har fått träffa. För de här mötena.

Sonia Bertogna, vän och före detta kollega: Jag har arbetat med Johan i 13 år alltid på Stadsvikens hälsocentral i Luleå där jag fick min ST-tjänst i allmänmedicin efter att ha flyttat från Brasilien. Johan var min handledare och mentor. Johan har alltid varit en klippa för oss kollegor. Generös, alltid närvarande och tillgänglig.

Östen Wikström, vän och före detta granne: Jag har haft förmånen att känna Johan i 25 år, först som granne på Lulsundet, sedan som stuggranne på Bodön i många år och inte minst genom trevliga utlandsresor med våra familjer. Han är en väldigt generös kompis som alltid ställer upp. Han är rolig, smart, oerhört snäll och sympatisk och det gör att det alltid blir trevligt att umgås med Johan. Det är en ynnest att få ha honom som vän trots att han nu ”sviker” och lämnar Norrbotten.

Kristina Renkvist, vän och chef på Stadsvikens hälsocentral: Hjälpsam. Om man ska välja ett ord som karaktäriserar Johan så är det just det. Han är klok och smart och en ordekvilibrist.

Jag har många ledsna och oroliga patienter nu.

Han är en arbetsmyra, jobbar ihärdigt och outtröttligt och behåller samtidigt sitt goda humör.

Jag har jobbat med honom i 17 år och vi har inte varit oense om mycket, jo förresten, om en godisautomat i väntrummet.

Han har dessutom förmågan att vara förändringsbenägen, intresserad av sjukvård och sjukvårdens förutsättningar.

Min fredagskväll:

Jag trycker på ”av”-knappen och äter oftast lite godare mat och dryck. Under mörka delen av året blir det ett tv-program eller en film.

Fakta/Johan Alsén

Namn: Johan Alsén

Födelseort: Göteborg

Födelsedata: 12 juni 1952

Familj: Gift med Katarina. Tre söner.

Hemort: Numera Nacka.

Yrkeskarriär: AT-tjänst 1981-1983, sedan distriktsläkarutbildning 1983-1988, därefter tjänst som distriktsläkare på Stadsvikens vård/hälsocentral till pensioneringen februari 2017.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om