Om två veckor går Åsa Carlsson ut från dörrarna på Sunderby sjukhus och tar semester. Efter mer än tre månaders arbete under Region Norrbottens krislägesavtal så är ledigheten efterlängtad. Hennes liv har bestått av långa arbetspass och allt utom jobbet har fått stå tillbaka. Men pandemin har inte tagit knäcken på henne.
– Under den här tiden har jag faktiskt aldrig känt mig utmattad. Jag har aldrig brutit ihop eller börjat gråta. Vissa stunder har jag tänkt att jag inte står ut, men de är få, säger Åsa Carlsson.
Hon beskriver sig själv som en person som inte tänker så mycket. Hon kör på. Kanske kommer det senaste årets upplevelser komma ikapp henne i framtiden, kanske inte.
Samtidigt har erfarna kollegor lämnat yrket eller blivit sjukskrivna på grund av pandemin. Själv började hon jobba på en annan avdelning på sjukhuset i höstas. Men det blev ett kortvarigt byte.
– Efter två månader ville jag tillbaka till intensivvården. Jag längtade tillbaka. Sammanhållningen vi har där är fenomenal – det är som en familj. Vi pratar otroligt mycket med varandra, säger hon.
Åsas syn på att arbeta under pandemiåret skulle kunna vara ovanlig i hennes skrå. Men hon upplever att hennes kollegor i mångt och mycket delar hennes känslor. Hon återkommer gång på gång till den starka sammanhållningen och gemenskapen. Kollegialiteten. Skämten, tramset och flamset.
– Sedan måste man få gnälla. Och i början av pandemin var det många administrativa uppgifter som krånglade, vilket var väldigt frustrerande. Men i slutändan är intensivvården mitt jobb. Vårt jobb, säger hon och tillägger:
– Man hamnar i en fullständig eufori när en människa som inte verkar överleva klarar sig ändå. Det gör allt värt det.
Hon vill vara tydlig med att hon personligen har haft goda förutsättningar att tackla pandemin. Hon är inte ensamstående. Hon har vuxna barn. Och genom att vara gift med en sjuksköterska har hon hela tiden haft en förstående person att prata med i hemmet.
För det finns som sagt kollegor som inte har klarat det senaste året lika smärtfritt. Att arbetskamrater har sagt upp sig eller blivit sjukskrivna på grund av pandemin har varit tufft.
– Saknaden är enormt stor. Det är underbara kollegor som har lämnat ett tomrum efter sig och den förlusten bär arbetsgivaren ansvaret för. Hade personalen hanterats med mer finess skulle vi ha haft kvar den kompetenta personal som nu har försvunnit.
Precis som många andra intensivvårdssjuksköterskor i Norrbotten har hon på grund av personalbrist behövt hoppa in på andra sjukhus i regionen under pandemin. För Åsa innebar det att hon under våren 2020 pendlade till Piteå. Att byta arbetsplats har oroat många av de som har förflyttats. Men inte henne.
– Humorn och kollegialiteten har funnits där oavsett sjukhus eller vilka man har arbetat med. Det svåraste har i stället varit att tappa kontakten med de anhöriga, när det har varit besöksförbud på avdelningarna. Att inte få lära känna vare sig patienten eller de anhöriga och veta mer om människan man vårdar.
Det senaste året har alltså inte fått henne att omvärdera sitt yrkesval. När hon får handleda nyexaminerade kollegor ser hon det som en ära. Hon känner stolthet över sitt arbete.
– Jag gör bara mitt jobb. Sen får jag se om det fortsätter vara värt det. Men det kommer det nog alltid att vara.