Med utgångspunkt i mobilitet som är kärnområdet för Roger Marjavaaras forskning vid Umeå universitet, riktar han nu in sig på de dödas mobilitet i ett pågående flerårigt forskningsprojekt. Han kopplar forskningen om mobilitet till den begravningslag som finns i Sverige och som reglerar vad man får göra och inte efter döden. Det skapar en konflikt till vad som skett i samhället över tid.
– Lagstiftningen säger att man inte får dela på kvarlevor. Det vill säga jag får inte sprida hälften av min aska i Pajala där jag kommer ifrån och hälften av min aska i Umeå där jag har bott merparten av mitt liv enligt lagstiftningen. Men är det ett praktiskt problem? Är det ett sanitärt problem eller ett etiskt problem? Jag tycker att svaret är nej på alla de frågorna, säger Roger Marjavaara.
Roger Marjavaara är docent i kulturgeografi med inriktning mot turism.
– Jag har hållit på med mobilitetsforskning och turism. Folk reser och är rörliga under sin livstid. När vi avlider då vänds det där på sin ända. När vi lever så finns det en mobilitetsnorm. Vi är hypermobila. Men när vi dör har vi en stationär norm istället. Då ser man mobilitet som en belastning och ett problem. Döda människor ska inte röra sig utan man ska vila i frid, säger Marjavaara.
– Det blir lite provokativt när man säger: Döda kan väl också vara mobila? Jag tycker att svensk lagstiftning är ganska rigid. Om man gör en internationell jämförelse så har vi en väldigt hård lagstiftning.
Forskarna tycker att det är intressant att titta på fallet Kiruna där flytten av 5 000 avlidna är ett måste. De ställer sig frågan: Varför kan man inte luckra upp lagstiftningen och göra det på ett värdigt sätt ändå?
– Om jag skulle ha min fru i kolumbariet i Kiruna som exempel och jag skulle flytta till Luleå. Då är det ju en enkel sak att ta med de kvarlevorna och flytta dem till Luleå, men det får jag inte göra enligt lagstiftningen. Tanken är då: Är lagstiftningen ett problem för individer? Är det ett problem, då borde man ha en lagstiftning som också är till gagn för befolkningen i samhället.
Vilka svårigheter finns kring normer och synsätt kopplat till stram lagstiftning?
– Lagstiftningen är ju som den är. Jag har gjort en enkätundersökning och det visar att folk inte vill att den ska förändras. Vi har redan idag en kremationsfrekvens som är uppåt 80 procent i Sverige. Kiruna är intressant ur det perspektivet. Här får vi en storskalig flytt utav mänskliga kvarlevor och den största mig veterligen i svensk historia.
– Man kan dra lärdom och se hur gör man det på bästa sätt för de efterlevande. De känner sig osäkra och oroliga för det som komma skall. ”Ska mormor falla ner i gropen eller vad kommer att hända?”
Det bor mycket känslor och etiska aspekter i synen på döda och begravningsplatser. Roger Marjavaara menar att det är viktigt att ta hänsyn till.
– Kiruna är hundra plus år. Det finns en hög acceptans för flytten. Man ser kopplingen mellan samhällets existens och gruvnäringen. Samtidigt är platser där folk är gravsatta viktiga för människor. Det visar tidigare studier som jag gjort. Det är medvetna val som människor gör som är viktiga val. Begravningsplatser blir någon sorts länk till historien.