– I Sverige är det socialt accepterat att inte lägga namn på minnet, vilket ju är synd. Men å andra sidan medför det den stora fördelen att den som lägger lite krut på att lära sig tekniken direkt får en social fjäder i hatten, säger Jenny Åkerman.
Stockholmsbaserade Jenny Åkerman föreläser om minnesträning och kommunikation och är talesperson för Mensa, en förening för människor med extra högt IQ.
Hon tycker att det finns betydligt mer att önska när det gäller hur svenskarna hälsar på varandra, till exempel på större fester.
– Folk är slafsiga när de hälsar, säger namnen i munnen på varandra, mumlar, sneglar på den de ska hälsa på härnäst eller annat som är ganska ohövligt. Ge personen din fulla uppmärksamhet i några sekunder, vinnlägg dig om att du uppfattat namnet korrekt, fråga om du blir osäker.
När man är på en större fest eller liknande tillställning, vad kan man göra för att lättare komma ihåg namnen?
– När jag började försöka lära mig olika namntekniker kom jag på att jag redan hade en, och den gick så fort och var så uppenbar. Om man säger "Kalle" eller "Maria" eller "Stefan" eller "Johanna" så ser alla en inre bild av någon man känner med det namnet. Då uppstår också en konkret bild av den personen, och då kan man "låna" något utmärkande från den och skapa en ny bild genom att visualisera den person man har framför sig, med det attribut man lånat. Då blir det en helt ny bild för hjärnan att titta på. Det kan bli till exempel att Kalle lånar Kalle Ankas sjömansdräkt och man visualiserar den här Kalle endast iklädd en sjömansjacka. Eller att Maria får en gloria efter Jungfru Maria.
– Huvudsaken är att man ser personen man har framför sig ihop med det lånade attributet, så skapas kopplingen och hjärnan fräser in det nya minnet. På det här sättet memorerar jag utan problem grupper på i alla fall uppåt 50 personer. Det kan vem som helst också göra, för det belastar inte arbetsminnet utan utnyttjar långtidsminnet som är mycket större.
Kan man i vuxen ålder träna upp den här förmågan?
– Man kan absolut träna upp det oavsett ålder. Som barn har man redan en livlig fantasi, så där kan minnestekniker vara överflödiga. Vuxna kan lära sig mycket genom att försöka använda hjärnan på samma sätt som barn, genom att använda flera sinnen och olika metoder för inlärning. Man får klart bättre resultat om man tror att förmågan finns än om man tvivlar.
Jenny Åkerman säger att hon har lärt sig att minnas det hon vill minnas. Självförtroendet fick hon när hon lärde sig om hur olika minnestekniker fungerar.
– Vardagliga småsaker som att ta till exempel en inköpslista, en kod eller några nya namn går galant utan minsta ansträngning. Jag rekommenderar den som vill lära sig minnestekniker att ta ett större projekt att jobba med, till exempel periodiska systemet, några hundra decimaler på pi eller ordningen i en blandad kortlek. Även om man glömmer med åren så finns i alla fall minnet av att ha kunnat, och även det hjälper.