Det innebär att de tävlande filmar sitt tävlingsprogram som de skickar in. Därefter bedöms ritten och domarkommentar och poäng skickar till den tävlande via ett privat meddelande. För att delta betalar man en tävlingsavgift på 200 kronor för varje vecka man vill delta och 50 kronor per anmälning går till ett välgörande ändamål.
Caroline Abrahamsson är 29 år och har ridit i princip hela sitt liv. 2004 köpte hon sin första islandshäst, en brun valack med namnet Gáski som till och med fick hennes hästrädda mamma på fall.
– De är så fantastiska hästar, en liten häst med så mycket kraft och rörelse som svarar så tydligt på små hjälper, det är häftigt, säger Caroline.
Hon har tävlat i flera år men säger att hon blir väldigt nervös när det är dags för tävling. Upplägget med att rida utan publik och bli filmad passar henne perfekt.
– Det kanske inte är rättvist i och med att man kan välja vilken film man skickar in, men å andra sidan rider man som man rider hemma. Man kan prestera bättre när man är avslappnad, säger Caroline.
Innan corona var tanken att hon skulle satsa på SM tillsammans med en av hennes tre hingstar, Freyr fra Hvoli, som hon köpte från Island 2016 efter att ha sett en film och ett suddigt foto av honom. Någon sådan satsning blir det dock inte i år.
Men hon säger att hon tycker det är positivt att tävla virtuellt:
– Det är inte så många tävlingar norrut, man måste åka ner till Östersund eller Stockholmsområdet för att få tävla ofta. Det är svårt för ryttare som vill satsa, det är dyrt att dra ihop en kvaltävling. Man måste vara minst 40 deltagare för att det ska gå runt, säger hon.
–Just nu när det är så mycket smitta är det positivt att man ändå kan vara med och få ett kvitto på hur träningen funkar. Det är ju därför många tävlar, man vill veta hur man ligger till, säger Caroline.
Frida Tano, 24 år, från Kiruna är en annan deltagare. Hon tävlar med sin 14-åriga fyrgångsvalack, Odin.
Islandshästar har nämligen fyra eller fem gångarter: Skritt, trav, galopp, tölt och pass. Domaren bedömer takten i respektive gångart, tempot som gäller för momentet, samspelet mellan häst och ryttare och utförandet av det som efterfrågas.
Frida berättar att hon började rida islandshäst efter att ha varit med om en ridolycka på stor häst.
– Jag skadade ryggen på tre ställen och fick ont i ryggen efter det. Men jag såg en film på sociala medier och tänkte att jag ville prova islandshäst. Efter första passet blev jag förälskad och nu skulle jag inte kunna tänka mig att rida vanliga hästar. De har tölten, kraften, är små, smarta, modiga och starka hästar, de är helt fantastiska, säger Frida.
Hon håller med Caroline om att virtuella tävlingar är en god idé.
– Det är perfekt för folk som bor avsides eller som har svårt att ta sig till tävlingar. De kanske inte har transport eller´har en svårlastad häst eller så kanske man inte vågar vara med. Det känns betydligt lättare att bara skicka in en film och få ett hum om hur man ligger till i träningen, så det är ett superbra koncept, säger Frida.
Sista dag att skicka in filmerna var 7 juni så att även ryttarna i norr skulle ha en chans att rida på upptinade ovalbanor eller vägar.
– Jag blev inte helt nöjd med filmen men fick ändå personbästa. Jag hoppas att liknande tävlingar kan fortsätta även efter corona, säger Frida.