Du slog igenom med buller och bång tillsammans med Kjell Sundvall på radion här i Luleå. Kan du berätta om det?
– Vi gjorde Torsdag med ungdomsredaktionen. Det började 1973. Ungdomarna fick prata precis som de gjorde. Det var jätteskrälligt på den tiden. Vi klippte inte bort svordomar och det blev ett jäkla liv bara om det. Sedan tog vi upp sådana saker som man inte pratade om. Det är lite svårt att föreställa sig, men det här är ju rätt länge sedan. Jag menar, vi kunde samla ungdomar och prata om hur det var att få bröst, att vara oppositionell i skolan eller att inte gilla sina föräldrar.
Sändningarna gick mellan klockan 17.00 och 18.15. Första timmen hade vi ofta något utrikes, någon kontroversiell fråga.
– Vi ringde ofta folk direkt i sändning och vi hade aldrig några manus. Det hade man alltid annars på den tiden. Vi skrev stolpar och pratade utifrån dem. Sedan hade vi ett reportage med snabba klipp den sista kvarten, som ofta handlade om någon aktuell samhällsfråga. Vi speglade också musikrörelsens framväxt i Luleå, så hela proggrörelsen var ju i vår studio. Vi hade de första inspelningarna med Anton svedbergs swängjäng, Norrbottens järn, Norrlåtar och så vidare.
Det här var en politisk tid, det var en helt ny, kreativ arena som växte fram. Allt var möjligt. Det var turbulent i samhället och mycket hände. Programmet hade gått från Umeå året innan och de speglade den här mycket politiska tiden. Men det passade inte radioledningen. De tyckte att vi skulle göra program om marsvin och hur det var att skriva dagbok som ung. Det skulle vara gulligt. Så de lade ner ungdomsredaktionen i Umeå. För att ledningen tyckte de att de var för jobbiga, så flyttade de den till Luleå för att de tänkte att det skulle bli lugnare (fniss). Det var väl lite som ur askan i elden.
Var det då du fick sparken?
– År två, 1974, blev vi inkallade till chefen. Då sa han att "Jag kommer att lägga ner ungdomsradion i Luleå. Jag vill inte ha såna som er på halsen". För då skulle lagen om LAS införas. Chefen hade räknat ut att om han lade ner ungdomsredaktionen lagom till dess lagen kom så slapp han oss.
Det tog hus i helvete. Under 1974- 1975 sände vi. Men parallellt med det så drogs det igång en proteströrelse. Varenda arbetarekommun i Norrbotten protesterade. Det var demonstrationer här i Luleå. Rädda radion! var parollen. Vi flögs ner till Kulturhuset i Stockholm, med debatter om att rädda radion i Luleå. Med det menade man ungdomsradion, vårt program. Tidningarna hade ledare för eller emot vårt program. Det var ett jäkla liv. Ett sånt engagemang. Mediesituationen var annorlunda då. Vi sände i P3. Över hälften av Sveriges befolkning lyssnade på oss. Det finns ju inte idag.
Men det slutade med nedläggning och att...ja, Kjell fick inte sparken av formella skäl. Men jag fick sluta. Det var sommaren 1975.
Ditt fall hamnade i Arbetsdomstolen?
– Både Kjell och jag hade sökt till Dramatiska institutet. Han hade hela tiden vetat att han ville bli filmregissör. Och vi hade båda kommit in och började på DI. Men på mitt fack, som var SIF, förberedde man sig samtidigt för att dra mitt fall inför Arbetsdomstolen. De ville pröva LAS för första gången. Det var en stor och viktig rättegång. Jag hade en underbar advokat, Toivo Öhman, som förberedde mig med rollspel för vad som skulle hända. Han sa att "Det kommer att sägas saker om dig som är lögn och förbannad dikt. Du kommer att bli upprörd och ledsen". Toivo Öhman var samtidigt kommentator på tv vid simhoppstävlingar. Han var underbar. I tre dagar var vi AD. Det var fullsatt. Vår motpart var SAF, som var SR:s arbetsgivarorganisation. Sedan vann vi ju målet! Och det blev prejudicerande och radion vart tvungen att anställa flera andra också. Detsamma gällde för många i SIF- kollektivet. Det var lite lustigt, när min dotter läste juridik, ringde hon hem och berättade att de läst om min rättegång i en kurs i arbetsrätt.
Det här innebar att jag fick tillbaka jobbet. Det gick inte så bra, samma chefer fanns ju kvar. Därför var jag med och startade lokalradion sedan.
Du har nyligen producerat en radioföljetong av Bob Dylans memoarer. Hur kom det sig?
– Jag har haft ansvarat för Sveriges radios uppläsningsverksamhet i många år. Under senare tid har vi haft ambitionen för Nobelpriset i litteratur att: vad fränt om vi kunde sända den vecka han eller hon får det. Och då är det ju snabba ryck. De tillkännager namnet i slutet av oktober, sen ska man hinna läsa, fatta ett beslut och producera. Det tar rätt lång tid att göra en radioföljetong. Det här blev tredje året i rad som jag gjorde den produktionen. Först var det Patrick Modiano, förra året var det Svetlana Aleksijevitj.
Men nu var det Bob Dylan och han har bara skrivit den här boken. Ja, han har skrivit en egendomlig, surrealistisk roman också, men den hade jag läst och jag visste direkt att den kan vi inte göra.
– I radioföljetongsgruppen ingår Ludvig Josephson, som läser så bra och han brukar skoja om att han tycker att Bob Dylan borde få Nobelpriset, ”Men det blir det ju inte”, säger han. Och så fick han det nu då! Jag tänkte jipi, vad kul. Snabbt hade vi fattat ett beslut och veckan därpå kom Ludvig upp och gjorde hela den här långa inläsningen, 27 delar. Sedan tillkom ett redigeringsarbete som var omfattande och val av musik.
Det som är speciellt med den här följetongen är att eftersom Ludvig är lite av en Dylan-nörd så kan han så mycket om honom, om hans musik och hans liv. Så vi kom på att tänk om... på samma sätt som vi valde en låt till varje avsnitt som en sorts kommentar, så kunde Ludvig skriva en egen reflektion efter varje avsnitt i podden. Och det blev så himla fint. En glimrande fördjupning. Nu ska vi i "Team Dylan" som final, med Sven Nordström också, som var väldigt inblandad som ljudtekniker och i musikvalet, åka ner på konserten med Dylan i vår. Det blir kul.
Berätta hur det kommer sig att vi har Kerstin Wixe i Norrbotten och tack vare dig en hel del riksproduktion på Sveriges radio?
– Jag kom från Göteborg och var 19 år när jag började på Kalix folkhögskola, det var 1971. Jag gick en foto- etermediautbildning. Med fokus på foto. Det var lite chockartat, jag fick inga studiemedel för att jag var för ung. Ändå hade jag gått på sopis (socialhögskolan), men man skulle vara äldre för att få det på folkhögskola, 20 och jag var 19.
Så då fick jag börja jobba samtidigt som jag gick i skolan. Jag frilansade, skrev och fotograferade för Norrskensflamman och så småningom även för Folket i Bild. Så jobbade jag på biblioteket och läste sagor för barn, hade studiecirkel i engelska på Karlsborgsverken. Det var väldigt roligt. På helger och nätter satt jag i taxiväxeln i Kalix. De klagade på att jag sällan var på skolan och så var det ju.
Jag gjorde praktik på radion i Göteborg och i Luleå. Sedan blev jag kvar här.
Mycket görs här på "uppläsningsavdelningen". Det tycker jag vi ska vara stolta över. Det är ovanligt inom Sveriges radio att en så stor avdelning ligger utanför Stockholm.
Vad är det roligaste och mest spännande du har varit med om att göra på radion?
– Det finns så mycket roligt. Men jag gjorde en vecka om kvantfysik i slutet av 80-talet. Det var tre timmar varje morgon, förmiddag, i P1. Det är nog den roligaste radioveckan jag har haft. Vi var en jätteredaktion som bara diskuterade universum, kvantfysik och partiklar och parallella världar i veckor i förväg. Det var såna diskussioner. Jag sände folk till England för att träffa fysiker och jag tog upp en professor i laserteknik. Han gick omkring där hela veckan. Det var fantastiskt att kunna göra sådana saker. Alla var så fruktansvärt engagerade. När man gick ner på Stadspuben så pratade alla kvantfysik. Då kände jag Yes! Till och med den fina vetenskapsredaktionen skickade upp ett meddelande: ”Bra jobbat” och rikspressen recenserade, vilken vecka! Det var public service.
Du gör Kontext- litterär scen. Hur kommer det sig?
– Det startade för tolv år sedan. Lena M Olofsson var producent för Bok och Bild på gamla konsthallen, då drog hon in mig i arbetet. Sedan gjorde vi arrangemang på Lillan efter det. Vi hade större ambitioner då. Som när Klas Östergren var med första gången. Då hade Lenas man tonsatt ett stycke ur boken Gentlemen och en operasångerska sjöng. Nu är Marika Hansson producent för Kontext sen många år. Om vi hade mer tid och pengar skulle vi gärna göra mer, låta andra konstarter möta litteraturen, men tyvärr är det inte så just nu. Men snart har vi haft 100 författare på Kontext och det är inte illa.