Kyrkoherden gick nyligen bort efter en tids sjukdom och blev 74 år gammal. Den sedan länge planerade utställningen var något han verkligen såg fram emot enligt familjen. "Bilder från Lappmarken", vilket även var namnet för hans första utställning, invigdes två dagar efter hans begravning och det är framförallt målningar av Kirunafjällen, och framförallt Kaisepakte som ställs ut.
Lisbeth Salomonsson var gift med Jan-Erik Kuoksu och säger att det i stort sett uteslutande olja han föredrog att måla med, och gärna stora tavlor mer fjällmotiv.
– Det känns jättebra med utställningen, men det är självklart är det en sorg för oss att han inte kan vara med. Målningarna valde han till största delen ut själv, men det var så många att vi fick gallra lite och ta med det som verkligen var honom. Men det var svårt för urvalet var stort, säger Lisbeth.
Dottern Anna Kuoksu sjöng "Stolta fjäll" vid invigningen efter ett önskemål från hennes pappa.
– Han har alltid pratat mycket om fjällen och stolta fjäll passar så bra in på hans tavlor. Det känns skönt att se att han har gjort så mycket intryck på människor han har mött och att hans konst också talar till människor här uppifrån. De talar kanske samma bildspråk, vi tittar på samma berg, skogar och vatten. Det är så vi är, ett naturfolk i en gruvstad, säger dottern Anna Kuoksu.
Dottern Anna Kuoksu har precis som sin pappa valt att bli präst. Hon tror att hans kärlek till fjällen handlade om att känna storheten i det lilla.
– Att man själv får känna sin utsatthet och att vara i Guds händer. Att gå upp på fjället, vara ifred och känna att man är en del av helheten och se allt det vackra som Gud har skapat, och även få en stund för sig själv och sina egna tankar. Finna ron man behöver för att orka med vardagen, säger Anna.
Sonen Erik Kuoksu invigningstalade på vernissagen och sa efteråt att utställningen betyder oerhört mycket, framförallt eftersom den var så otroligt viktigt för pappan. Han berättar att pappan målat under hela sitt liv med undantag från när han läste till präst och under åren då han själv och systern Anna var små.
– Vi lovade honom att genomföra detta och därför är det så oerhört starkt. Han hade en känslomässig koppling till naturen och fjällen och då framförallt Kaisepakte. Han målade berget i all tänkbar vinkel och var där väldigt ofta så länge han hade krafter och klättrade och vandrade. Jag tror inte att han kunde sätta ord riktigt på vad han kände utan skildrade det i bild istället, säger Erik Kuoksu.