Kvinnor i alla åldrar och från vitt skilda bakgrunder drabbas av våld från en närstående. Det konstaterar kuratorerna Hanna Moraeus och Kamilla Hedlund som i sitt arbete träffar kvinnorna som befinner sig i kris.
– Det här är ett ämne som vi möter överallt, det kan vara både på Kvinnokliniken men också på andra avdelningar där det kommer fram att kvinnan utsätts för våld i någon form av den som hon lever med, av någon annan i hennes nätverk eller någon utomstående, berättar Kamilla Hedlund.
På Kuratorsmottagningen förs ingen statistik över antalet fall, och det finns därför inga siffror som visar på hur många kvinnor som varje år söker hjälp, men våldet finns i alla åldrar och i alla samhällsklasser.
– Våldet är så tydligt ett samhällsproblem, både i nära relation och annat våld i samhället, säger Kamilla Hedlund.
Att vara utsatt medför ofta en känsla av skam och skuld, vilket är särskilt tydligt när de möter patienter som utsatts för sexuellt våld. Samtalen handlar därför ofta om att hjälpa kvinnan att lägga tillbaka skammen och skulden där den hör hemma, det vill säga hos förövaren.
– Många kvinnor upplever att de oftare blir trodda om de blivit slagen och har blåmärken som syns. Det psykiska våldet är däremot svårare att bevisa och man möter inte samma akutinsats som den som utsatts för fysiskt våld, säger Kamilla.
Äldre kvinnor är en grupp som ofta glöms bort i debatten konstaterar de.
– Det kan vara kvinnor som lever i äktenskap där våldet länge funnits med. Eller att ena partnern drabbats av demens vilket gör denne mer aggressiv. Då handlar våldet inte om elakhet utan det är en annan typ av utsatthet som kan drabba både kvinnor och män, säger Kamilla Hedlund.
Kamilla Hedlund har arbetat som sjukhuskurator i snart 15 år. Under åren har hon träffat många utsatta kvinnor. Och även om våldet i sig inte har förändrats tror hon att man inom vården blivit bättre på att fånga upp signaler när man träffar utsatta kvinnor.
– Från vårdens sida är det viktigt att man vågar ställa frågan om man misstänker ett en kvinna utsätts för våld. Ett sätt att jobba med frågan inom vården kan vara att hitta sätt att rutinmässigt ställa frågan till alla så behöver det inte kännas utpekande för någon, säger Hanna Moraeus.
– Vi möter ofta kvinnor som anmält den man som misshandlat henne, men där förundersökningen lagts ner i brist på bevis och anmälan inte leder till åtal. Så när pratar om att straffen måste skärpas för dem som utsätter kvinnorna behöver man också se till att männen/de som utsätter lagförs, säger Kamilla.
I ett sådant läge arbetar kuratorerna med att ta hand om känslorna som detta kan medföra.
– Där fyller vi en funktion att prata om skillnaden mellan det som faktiskt hänt och det som går att bevisa juridiskt. Känslan blir ofta att hon tvingats gått igenom så mycket att det kan kännas som ännu ett övergrepp att ingående tvingas berätta om det i förhör, genomgå alla undersökningar men att det ändå inte leder till åtal och en fällande dom, säger Hanna.
Även om ingen statistik förs görs ändå en notering om våld i nära relation i journalen, på så sätt blir det sökbart ifall våldet upprepas.
– Min förhoppning är att kunskapsnivån höjs genom fortbildning om våld och våldsutsatthet inom alla samhällsfunktioner där en möter människor, säger Hanna Moraeus.