Cicci heter egentligen något annat. Hon har bytt namn sedan hon flydde från sin pappa 2019. När hon föddes fick hon ett arabiskt namn. I dag bär hon ett svenskt namn, med skyddade personuppgifter och hon lever gömd på obestämd tid.
– Antingen skulle jag gifta mig med den där kusinen eller så skulle jag bli dödad, säger Cicci.
Det arrangerade äktenskapet i Irak blev droppen som fick hennes bägare att rinna över.
– Min pappa hade planerat att vi skulle åka under jullovet och aldrig mer komma tillbaka. Han skulle ta våra pass i Irak. Så jag samlade mina syskon i mitt rum och sa att "i morgon åker vi till socialtjänsten och rymmer härifrån", säger Cicci.
Efter ankomsten till Sverige 2006 fick hon ytterligare tre syskon, vilket innebär att hon nu är äldst i en syskonskara om sju. De äktenskap som hennes pappa planerat rörde henne själv samt de två äldsta av hennes yngre systrar. De har alla fått motta slag, hot och glåpord från sin pappa under uppväxten.
– Han var snäll mot oss när vi var små. Men när vi blev lite äldre började misshandeln. Första gången jag satte mig upp emot honom var jag 21 år. Det var som en ny typ av förnedring att bli slagen när jag var en kvinna, jämfört med när jag var ett barn. Vi hade precis flyttat till ett nytt hus och jag hade bestämt mig för att här ska han inte få slå mig. Men det gjorde han, säger Cicci.
Hon beskriver hur blodet rann över hennes ansikte när hon reste sig upp och på skakande ben skrek honom rätt i ansiktet.
– Jag tänkte "jag får dö, det är okej. Då blir min familj kvitt den här problematiken", säger hon.
Under tio års tid fick Ciccis pappa ut assistentlön från Försäkringskassan för att "ta hand om henne". Med de brännskador hon fått efter explosionen i Irak lyckades pappan övertyga en läkare om att hon hade en funktionsnedsättning. Hon var då elva år.
– Jag var ett helt vanligt barn. Jag kunde springa, leka och använda mina händer, allting. Min lyckligaste tid i livet var då jag började skolan i Sverige, jag blev vän med i princip hela klassen direkt. Jag älskade att gå i skolan. Men efter bara en månad kallade pappa till ett möte.
Innan mötet hade pappan sagt åt Cicci att hon skulle hålla tyst under mötet och nicka när han pratade.
– Jag förstod absolut ingenting när han började prata om att jag hade svårt att gå och att det bara skulle bli värre. Han sa att jag inte fick använda mina händer.
Plötsligt fick Cicci en rollator som hon var tvungen att gå med så fort hon lämnade hemmet. På skolan omgavs hon av personliga assistenter, som skulle hjälpa henne på toaletten och mata henne vid lunchen – eftersom hon inte fick använda sina händer. Alla kompisar försvann och Cicci kände sig fruktansvärt ensam.
– Det som gjorde att pappa kunde kontrollera hela situationen var att han övertygade mig om att jag var sjuk i huvudet. En gång då jag sa emot honom hemma, jag sa "kolla, jag kan ju äta", då släpade han mig i håret till mitt rum och slog mig tills jag inte kunde stå på benen, berättar hon.
Hon beskriver att merparten av hennes tonårstid har hon levt i så kallad dissociation, vilket innebär att kroppen skiljer upplevelser och handlingar från medvetandet.
– Det är hjärnans sätt att skydda en från ett trauma. Jag slutade känna. Det var som om jag inte fanns, säger Cicci.
Första gången hon försökte ta sitt liv var hon 15 år.
Eftersom hon tvingades leva som funktionshindrad föll det sig naturligt att hon aldrig fick vara med på skolidrotten. Det fick inte hennes systrar heller. Pappan tvingade dem alla att bära hijab, långärmade mörka tröjor och långa kjolar. När de slutade skolan satt pappan alltid och väntade i bilen utanför. Deras mamma fick inte gå på SFI.
– Hon var en kock, städerska och barnaföderska. Hon mådde lika dåligt som jag under de här åren. Hon har aldrig försökt försvara mig emot pappa.
Om Cicci avslöjade familjens hemlighet hotade pappan med att hon skulle hitta sina systrar döda på golvet hemma.
– Jag visste att om jag gjorde något som han skulle anse skada familjens heder skulle jag inte överleva. Jag visste att han var fullt kapabel att döda mina syskon. Han har inget hjärta, säger Cicci.
Den där dagen 2019, då hon och hennes syskon rymde, greps hennes pappa av polisen. Han häktades misstänkt för en rad brott och dömdes slutligen till åtta års fängelse av tingsrätten, för grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning. Men tre månader senare togs fallet upp i hovrätten och pappan friades helt. Det var två månader innan straffskärpningen för hedersmotiv infördes i svensk lagstiftning. Cicci har tappat all tro på det svenska rättssystemet.
– Jag har åkt in och ut på psykiatrin, försökt ta livet av mig flera gånger och flyttats mellan skyddade boenden sedan det här hände. Nu får jag traumabehandling och mycket hjälp av samhället. Men jag vet att pappa söker mig. Det är en hel grupp av män som inte vill att jag ska leva.
Att leva gömd tär på Cicci.
– Det enda jag vill är att omge mig med människor som står upp och tar kampen mot mäns våld mot kvinnor. Det enda som får mig att må lite bättre är att berätta om det här. Jag vill så gärna visa mitt ansikte, men jag vet att det inte går. Jag är rädd, men jag vill inte se rädd ut, säger Cicci.