Hon lägger överfallslarmet på bordet framför sig, när vi sätter oss längst in i ett kafé i en av länets kommuner. Egentligen får hon inte lämna det skyddade boendet utan övervakning. Hon får inte ens gå ut ensam för att köpa mjölk! Men ibland orkar Anna inte hålla sig gömd hela tiden. Barnen är i skolan, och precis som Anna ser de sig hela tiden över axeln. De har ett hemligt kodord som ska användas om Olle – pappan och maken som utsatt dem för allt lidande – skulle dyka upp.
– Jag hade aldrig trott att jag skulle hamna i den här situationen. Att jag skulle bli kvinnan som nästan dödades av sin man, säger Anna.
Hon är ju den som alltid stått på den andra sidan, den som stöttat andra som haft det svårt.
– Olle har alltid haft ett hett temperament. Vi levde ihop i många år men jag var inte rädd för honom förrän han blev våldsam. Första gången han utsatte mig för våld och hot polisanmälde jag honom. Tyvärr tog jag tillbaka Olle. Han var mitt livs kärlek och lovade bättring, men det slutade med en förskräckelse, säger Anna och berättar hur Olle i vredesmod tog strypgrepp på henne innan han slet fram en stor kökskniv som han höll mot hennes hals.
– Han var nära att döda mig och barnen vaknade av all tumult. Som tur var lyckades jag kämpa mig loss och fick tag i min mobil. Olle flydde och jag trodde att vi var fria. Istället var det vi som i panik tvingades packa ihop våra saker och, med hjälp av socialtjänsten, fly till hemlig ort.
Mannen dömdes för misshandel och olaga hot, men fängelsestraffet dröjer.
– I väntan på det lever vi som jagade djur. Det är vi som är offer, ändå är det vi som straffas när vi tvingas leva i ett skyddat boende, långt från barnens vänner, i en lägenhet som luktar mögel och saknar internet. Barnen mår dåligt och jag mår dåligt. Det enda vi vill är att flytta hem igen, där vi kan läka i en trygg miljö, säger Anna, som är förtvivlad över sin och barnens situation.
Socialtjänsten har gjort bedömningen att Olle utgör en stor fara för familjen, men när Anna begärde kontaktförbud blev det avslag.
– Ändå får vi inte flytta hem eftersom socialtjänsten bedömer att jag i vår hemmiljö inte kan skydda barnen från att se mig bli misshandlad eller dödad. Då måste de omhänderta barnen! Det är som ett moment 22 och vi sitter i kläm. Jag lever inte bara i skuggan av exmaken, utan också under ett ständigt hot att bli av med mina barn.
Anna säger att hon vill berätta sin historia för att visa att samhällets skyddsnät inte fungerar så som hon hade förväntat sig.
– Olle kommer att få avtjäna sitt fängelsestraff, men vårt straff är hårdare. Jag begär inte mycket, det enda jag vill är att sitta i mitt hörn av soffan i min egen trygga värld. Att barnen ska få vara i sin invanda miljö.
Anna säger att hon förstår kvinnor som stannar kvar i våldsamma relationer om de inte får ett stöd när de lämnar sina män. Trots att Anna bara vill att hon och barnen ska få återgå till sina vanliga liv så är hon inte helt främmande för att flytta från länet.
– Om det är vad som krävs för att vi ska få vara trygga och slippa leva gömda så gör vi det. Även om det återigen är vi offer som straffas.
Anna är tacksam för de ideella organisationer som stöttar henne och barnen och nämner Vildakidz.
– Utan det enorma stödet från dem och min fina chef vet jag inte om jag skulle orka kämpa vidare mot det system som borde skydda, men istället stjälper oss. Det känns som en kamp mot Goliat.
Fotnot: Namnen i artikeln är fingerade.