Jag borde anat det. Det fanns ju tidiga tecken. Som hur varje människa jag känner plötsligt reste utomlands i maj samtidigt som jag stannade hemma i riktigt skitväder.
Facebookflödet fylldes av paraplydrinkar och skärmklipp från SMHI och diverse appar som meddelade att de hade så SJUKT bra väder och hemma var det så SJUKT dåligt väder och jag blev själv sjuk av att bevittna eländet.
Eller i alla fall sjukt avundsjuk. Jag borde givetvis förstått att det här bara var en försmak av vad som komma skulle.
Semestervädret 2017.
Sommaren när vi klädde barnen i vinterkläder när vi skulle ut på sjön, sommaren när sambon gick insvept i filt och mössa mitt i juli och sommaren när det var onödigt att slå på kylen i stugan. Det var ju bara hänga ut allt i en påse och hoppas att salladen klarar nattkylan.
Jag hade på känn att den här semestern vädermässigt skulle gå åt helvete, ändå parerade jag inte med en utlandsresa. Allt mitt snack om att man ska ta en utlandsresa i maj och september för att få solhetsen ur systemet visade sig även detta år bara vara snack.
Jag slentrianhånade till och med en kollega som bokade en Spanienresa i juli. En dumskalle som vi kan kalla Anders, för att han heter Anders, vräkte spydigt ur sig: Är det NÅGON gång på hela året som du SKAAA stanna hemma så är det ju i JULI.
Jag tror jag skrattade också. I alla fall för mig själv. Jag skrattar inte längre.
Sista veckan innan det är dags att börja jobba så vandrar man alltid runt med en lätt jobbångest. Inte för att jag inte trivs med mitt jobb men jag trivs bättre med att vara ledig. Ni vet vad jag menar.
Å inte nog med det – för när jag några dagar innan jobbstart slår på Nordnytt så presenteras en längre väderprognos. Beskedet kommer som en isande julivind över naken kropp.
För med ett flin berättar den välkammade skåningen att nu Norrbotten, NU NORRBOTTEN!, nu minsann kommer sommaren och värmen.
Ja, men tacka fan för det. Jag ska ju börja jobba.
Jag känner hur det bubblar upp ett ohälsosamt väderhat. En känsla av en enorm orättvisa sköljer över mig som en lågtempererad julivåg.
Högtrycket ska dessutom, för att strö lite extra salt i det uteblivna solexemet, ta en lite ovanlig väg in i länet. Han säger så, mannen med det fantastiska håret.
Men givetvis. Självklart.
Högtrycket bara SKA ta sig fram till Norrbotten för nu ska Anders börja jobba och då slutar alla givna väderregler att gälla. Om det så ska ta en omväg runt hela jordklotet och sedan nå länet via häst och vagn och slutligen som krypterad flaskpost så ska det bara in i Norrbotten. Det ska hit. Nu. Punkt.
Jag ser framför mig hur högtrycket i Ryssland får ett brådskande meddelande.
– Herr Högtryck. Det har kommit till vår kännedom att det finns en hel del norrbottningar som börjar jobba just denna vecka. Vår analys är att det är dags att röra sig mot Sverige. Men den vanliga vägen dit är stängd.
– Herregud. Det betyder ju att vi inte hinner fram i tid tills de börjar jobba. Vi får ta den nordöstra vägen.
– Nordöstra vägen..., men det går inte, herr Högtryck. Det är omöjligt.
– DET MÅSTE GÅ! Vi ska bara hinna dit i tid. Tänka sig, skitväder hela sommaren och så kommer vi dit precis när de börjar! Episkt.
Måndagen kommer. Jobbet kommer. Det är nu ett år tills nästa semester.
Jag tänker på alla fina semesterdagar. Det går fort.
Glädjen över att det inte verkar bli så bra väder som den välkammade herren förutspått är däremot stor. Äntligen något att glädjas åt detta semestermörker. Det är moln. Det är inte särskilt varmt.
Inte direkt på morgonen, nej, och inte vid lunch, nej, men däremot EXAKT när jag stegat in på jobbet 14.30 – då så slår värmen till.
Det tar en kvart innan någon på jobbet pustar och säger att det nu är varmare ute än inne. Ett riktigt hån mot alla oss som upplevt motsatsen under hela vår semester.
Jag går ut och konstaterar att det stämmer. Värmen har kommit.
Jag går in och konstaterar att det stämmer. Jag jobbar.
Då bubblar väderhatet upp igen. Aldrig mer ska jag lita på dig, sommaren. Aldrig.
Vi kräver inte mycket här i norr men vi kräver fan några veckors värmebölja i juli så att alla blir nöjda. Det är allt. Men får vi det? Nej.
Till er som gått på semester nyss: Jag unnar er ingenting. Jo, förresten. Ett riktigt, riktigt dåligt väder.
Jag klarar nog inte av er annars