De senaste dagarna har vädret skiftat mellan regn och uppehåll med korta intervaller. Nu har molnen svept bort från Tromsö och trots att kvällen närmar sig natt, lyser solen starkt på bergstopparna. Nedanför familjen Pedersens balkong glittrar fjorden som skiljer fastlandet från Tromsöya.
Christer Pedersen gräddar våfflor och Annalena Nordin Pedersen plockar i servisen.
- Våfflor är den norska motsvarigheten till kanelbullar så vi tänkte att när ni åkt hela vägen hit måste ni få smaka våfflor på norskt vis, säger Annalena.
Lovisa sitter djupt insjunken och knappar på mobiltelefonen.
- Ursäkta, jag har fått den i dag och har aldrig ägt en Iphone tidigare.
Annalena svarar snabbt.
- Det där är den tredje telefonen som hon har inom ett år så egentligen borde hon ha en som bara kostar några 100 kronor.
Lovisa tittar upp från mobiltelefonen, blänger lite mot sin mor och ler snett.
Innan har jag bara hört hennes röst över en telefonlina och sett henne på bild. Rött hår, randig tröja och ett armband med texten Utöya.
Då hade det bara gått timmar sedan den 16-åriga tjejen flydde kulorna genom att simma 671 meter. Då var hon också fast besluten att fortsätta inom politiken och öka sitt redan stora engagemang.
"Det är så många som har dött på grund av den här galningen och de ska inte ha dött i onödan. Om jag skulle sluta har han vunnit och han ska inte få vinna", sade hon.
Mittemot sitter nu en tjej med samma ansikte, håret har fortfarande en röd ton men är ljusare. Kläderna är annorlunda och några politiska framtidsplaner finns inte. Men återkommer till just den punkten.
Det är inte bara kläderna och håret som har förändrats. Bakom det bekanta ansiktet döljer sig en helt ny Lovisa Pedersen.
- Ska jag vara ärlig är det mycket som jag inte kommer ihåg. Livet jag levde innan känns 100 mil bort. Jag kan inte svara på hur jag har förändrats eftersom jag inte kommer ihåg hur jag reagerade känslomässigt på saker innan den 22 juli.
Då är det enklare att se vad som har ändrats runt omkring henne. Bland det första som skedde var att hon gjorde slut med sin dåvarande pojkvän.
- Jag upptäckte att jag inte var kär i honom alls. Det går inte riktigt att förklara men plötsligt var han inte en del av mig längre och jag kunde inte återskapa det som gjorde att jag en gång blev kär i honom. Av de kompisar jag haft har några förändrats och några har jag slutat ha kontakt med av samma orsak. De känns inte som en del av mig längre.
När skolan startade blev de psykiska ärren från det avbrutna AUF-lägret tydliga.
Tidigare genomförde hon i stort sett alla sina kurser med toppbetyg, men plötsligt var det svårt att orka med en enda lektion.
- Första dagen på skolan är man ju bara där två timmar och får lite information. Men jag kunde inte ens vara där den tiden utan gick hem tidigare.
Till en början var det ändå skönt att gå till skolan, om inte annat för att ha någonting att fylla dagarna med. Lektionerna var däremot riktigt jobbiga. När hon skulle koncentrera sig gled tankarna iväg. Tillbaka till Utöya, vad hon skulle göra efter skolan - i stort sett allting annat än den undervisning som bedrevs.
- Jag har verkligen försökt att skärpa mig men när det inte har gått bra första gången har jag snabbt gett upp. Det har inte funnits någon motivation att försöka igen.
Genom föräldragruppen för de överlevande barnen stod det snabbt klart att Lovisa var långt från ensam. Alla ungdomarna som var på Utöya hade samma problem i skolan. Samtidigt som både Annalena och Christer tyckte det var skönt att få höra att det inte bara var deras barn som betedde sig annorlunda, var det ändå svårt att förhålla sig till det.
- När ska man pusha, när ska man sätta stopp och dra gränser, när ska man bara låta henne vara ifred? Så här i efterhand är det ju lätt att se tillbaka och analysera hur det var, men när man var mitt uppe i det är det jättesvårt. Sedan måste man ju komma ihåg att de mitt i allt också är tonåringar, säger Annalena Nordin Pedersen.
Året och bearbetningen har gått i perioder. För Lovisa har ingenting varit grått. Antingen har livet varit toppen, eller världen på väg att gå under. Saker som hon innan såg som tråkiga, till exempel tömma diskmaskinen, blev outhärdligt.
November beskriver hon som den stora soffperioden - då hon knappt lämnade huset.
- Fast november är soffperiod för alla i Tromsö, skämtar hon och snurrar pekfingret genom håret.
- Framförallt var det tungt efter jul. Innan hade jag inte brytt mig så mycket om jag gick från lektionerna men när betygsbeskeden började komma blev allting så verkligt.
Hon ler smått skamset och skrattar lite.
- Jag var redan ledsen och orkade inte så mycket. Och när betygen sjönk började jag tänka "jag kommer aldrig att få något jobb, jag kommer att bli narkoman och får leva ensam". Jag vet ju att det inte är så men de tankarna kommer, eller kom i alla fall. Sedan började rättegången och nästan ingen pratade om den, inte med mig i alla fall. Jag vet att det inte var så men det kändes nästan som att de hade glömt bort mig och vad som hände på Utöya.
Att få prata om det som hon har var med om har varit viktigt. Speciellt då det har upptagit en stor del av hennes egna tankar. Men en del av hennes vänner och bekanta har i stället försökt att undvika ämnet.
Tre personer som stått bredvid Lovisa och stöttat i både med och motgång är mamma, pappa och bästa kompisen Katarina.
Samtidigt som flera av hennes vänner har glidit allt längre bort, har bandet till Katarina knutits ännu starkare.
Det var tillsammans med Katarina som hon planerade resan till AUF-lägret. De gjorde en gemensam packlista, en spellista på Spotify och sov tillsammans på ön. När Anders Behring Breivik började skjuta var det också tillsammans med Katarina som Lovisa flydde ön. Det var faktiskt Lovisa som övertalade sin kamrat att simma med henne över till fastlandet.
- En klok man, som bor i Luleå förresten, sa en gång till mig att man aldrig har ångrat ett bad. Ett tag funderade jag ju på om vi verkligen skulle simma över eller stanna på ön, men då tänkte jag just på de orden, man har aldrig ångrat ett bad och sa det till de andra också. Sedan gick vi ut i vattnet.
När Lovisa återvände till Tromsö några dagar innan den övriga familjen, för att kunna medverka på en begravning, bodde hon också hos i Katrinas hem, eller som hon själv beskriver det, sin andra familjs hem.
Vännerna är inte lik varandra utseendemässigt men ibland förvånar de både sig själva och omgivningen hur de vissa gånger uppträder som enäggstvillingar.
- Precis efter Utöya så funderade jag på vad jag skulle ha sagt på begravningen om Katarina hade dött. Men jag sade det inte till henne. En dag berättade plötsligt Katarina att hon också tänkt på vad hon skulle ha sagt på min begravning. Vi fungerar lite så när vi är med varandra och kan prata om allting. För mig har hon betytt jättemycket det senaste året.
Mitt i allt prat om vänner som lämnat, som stått kvar och som tillkommit, skämtar mamma Annalena med sin dotter.
- Vilken tur att du inte avskedade dina föräldrar i ditt nya liv.
Lovisa skrattar lite, för fingret i cirklar på det vita bordet och pratar med lugn röst.
- Nej, min mamma och pappa har blivit uppgraderade från tjänstemän till riktigt, riktigt betydelsefulla personer. Det kanske låter lite löjligt men nu har jag upptäckt hur mycket familjen betyder. Jag har ju varit hemma mycket och de har varit närmast och funnits där för mig. Det känns som att vi har fått en tätare relation efteråt.
Framför allt har mor- och dotterrelationen blivit starkare. Det är Annalena som har pratat mest om Utöya och om känslor med Lovisa. För henne har det varit viktigt att försöka förstå.
- ?Kanske är det för att jag är pedagog eller så är det en typisk mammareaktion. Men det har varit mitt sätt att bearbeta händelsen, säger hon.
Medan Annalena har följt med Lovisa tillbaka till Utöya, försökt ta reda på allting som hände på ön den 22 juli och tagit del av nyhetsrapporteringen i media, så har Christer reagerat totalt annorlunda.
Trots att han arbetar som journalist har han försökt att undvika alla artiklar och nyhetssändningar som har någon koppling till den 22 juli. Det han vet är redan tillräckligt för honom.
- Han mördade 66 personer på ön. Gick runt och avrättade skadade barn, vissa 14 år. Sköt de i huvudet för att försäkra sig om att de var döda. Det är som att en komet, av en storlek som Texas, skulle kollidera med jorden. Det är så ogripbart. Bara en månad efter det här hade hänt så var Lovisa inom väldigt kort tid på tre olika begravningar. Vi kan inte förstå hur det är hur mycket vi än försöker, han funderar en stund och hämtar andan.
- Även om det naturligtvis har varit påfrestande för oss också att gå på begravningarna. Trots att det har varit en ung kille som vi aldrig har träffat så var det oerhört starkt för mig att se 60 stycken 16-17-åringar samlas i kyrkan. Det kunde lika gärna ha varit Lovisa. Hade hon sprungit till höger istället för till vänster, eller att om hon stått i kiosken istället för Simon, då hade de kanske kommit dit för att hedra henne istället
Den tanken kommer ofta.
- Du sa en typsikt mammareaktion tidigare, det kanske är en typisk pappareaktion. En annan pappa har nämligen berättat att han funderar på samma sätt, säger Christer.
- Jag tänker inte så mycket om. Utan mer nu sprang hon inte till höger istället för vänster och nu stod hon inte i kiosken och jag har aldrig heller ångrat att jag lät henne åka till Utöya, svarar Annalena.
De orden sattes verkligen på prov då Lovisa reste iväg till Hovefestivalen för ett par veckor sedan. Men även om mamma inte hade några planer på att stoppa sin dotter så medger hon att det fanns tvivel.
- När Lovisa hade åkt tänkte jag. Okej, nu sover din dotter i tält, bland en massa ungdomar. Att det var en ö tänkte jag inte på förrän senare. Men jag frågade mig själv är jag rädd nu? Det är jag inte. Trots att det har hänt en gång tänker jag ändå att det inte kan hända igen, säger Annalena.
- Jag tänkte på att det var på en ö, säger Lovisa och ler.
- Innan var jag väldigt nervig men visste inte riktigt varför. Jag tänkte först att det var för att jag skulle träffa en massa nya människor, om jag skulle få några vänner eller traska runt ensam. Tonårstankar, säger hon och skrattar.
- Men när vi kom dit och skulle slå upp tälten så blev det ganska uppenbart varför jag var nervös. Då började jag tänka på hur vi skulle slå upp det så det skulle vara fritt att springa genom området och så man inte snubblar på tältpinnarna ifall vi behövde fly. De jag var där med förstod nog det mer än mig själv. De sa bara att jag skulle ta en öl och slappna av. Efter två dagar tänkte jag inte alls på Utöya.
Även på hemmaplan bar tankarna iväg till den 22 juli. När Lovisa var på festival läste Annalena en artikel om de tomma pojk- och flickrummen. En stund senare gick hon upp till dotterns rum och svor högt över röran.
- Jag tänkte, herregud jag har inte sett golvet där inne på tre år, hur kan det vara möjligt? Mitt i allt kände jag en svag doft av hennes parfym och känslorna sköljde över mig. Jag har en dotter. Jag har, jag har, jag har en.
Lovisa har också börjat uppskatta små saker i livet mer än tidigare. En stjärnklar natt med norrsken eller som dagen då Kuriren kom på besök. Då hon fått åka hem från jobbet på Kvalöya, i en bil med valbart sportläge och susat fram genom det gröna landskapet.
Nu lever hon mer i nuet. Vad som händer nästa vecka är mer osäkert. Vilket är en gigantisk skillnad mot när hon mådde som sämst då det var svårt att föreställa sig en morgondag.
Det är också en av anledningarna till att hon inte är lika politisk aktiv som tidigare. En annan är smutskastningen mellan partierna, men framför allt vill hon lägga energin på att påverka det som kan förändras nu. Därför tar hon över ordförandeklubban i elevrådet nästa läsår.
- I elevrådet är det mer vad vi behöver på den här skolan och hur ska vi genomföra det. Mer praktiskt. I Troms län är det till exempel många som slutar på gymnasiet i förtid och jag tycker det är mer intressant än att argumentera varför vår politik är bättre än deras.
För ett år sedan sa du att det var viktigt att fortsätta för att Anders Behring Breivik inte skulle vinna. I dag känner du inte likadant?
- Som sagt för ett år sedan var jag en person i dag en annan. Men jag slutar inte på grund av honom och vad som hände på Utöya, utan för att det just nu inte känns som någonting för mig. Sedan får vi se hur det känns i framtiden.
Man skulle kunna likna Lovisas senaste år med hennes hemmiljö. Humöret har gått från fjälltoppar och genom dalar. När vintern kom blev känslorna mörkare, men sakta men säkert vände det. Dagarna blev ljusare och fyllda med värme.
Nu strålar hon precis som midnattsolen utanför fönstret.
Och även om den där eftermiddagen den 22 juli förändrade mycket så har långt ifrån allting varit av ondo.
I dag har Lovisa en stor tilltro till sin egen förmåga och styrka. Varje gång som rädslan har kommit över henne, har hon också besegrat den. Från första gången som hon satte sig på en buss efter till att sova i tält på Hovefestivalen. Hela tiden med samma inställning - jag klarar det.
- Eftersom jag inte fick panik i en krissituation utan istället tänkte nu ska jag simma över, jag klarar det. Ska jag få med Katarina? Ja, det ska jag. Ska jag ta med de andra också? Ja, det ska jag. När jag faktiskt lyckades med allt och jag vet vad jag klarade av då det verkligen behövdes. Då känns det andra inte så svårt att genomföra.
Någonting som inte har förändrats är drömmen om att söka in till en av världens mest kända utbildningar för skådespelare, RADA (Royal Academy of Dramatic Art) i London. En skola som bara godkänner tio ansökningar per år. Lovisa ser annorlunda på det.
- De tar ändå in tio stycken varje år. Varför kan inte en av de tio vara jag?
Pappa Christer tittar med stolt blick på sin dotter, lutar sig mot henne och pussar henne på kinden. Lovisa himlar med ögon men ler. Det plingar i telefonen men hon gör ingen ansats att ta upp den. Istället går hon upp på rummet tillsammans med fotograf Petra Isaksson och hämtar en låda med minnen från Utöya.
Annalena lutar sig framåt och viskar.
- Den lådan har hon aldrig visat för oss tidigare.
Kanske är det ett tecken på att hon är redo att öppna slutna lock till det förflutna.
Nya Lovisa är i vilket fall besluten att möta hösten och vinterns mörker med ljus. Hon har redan tackat nej till kommunens erbjudande om att läsa gymnasiet under fyra år istället för tre. Hon vill trots den vilje- och orkeslöshet hon känt under det förra läsåret, klara av kurserna under normal tid.
Och för att låna hennes egna tankesätt.
Klarar man av att simma från kulor är det andra inte så svårt att genomföra.