– Vi skriver Haikudikter eftersom Haiku känns passade på en plats som Korpilombolo, säger Ann-Katrin Tideström som under nästan alla år lett skrivarstugor under Nattfestivalen.
Hon tillhör den grupp av festivalbesökare som återkommer år efter år till den 13 dagar långa festivalen på denna lilla ort under årets mörkaste tid.
– Det är den ultimata platsen för kulturupplevelser. Här finns också tid att smälta det man varit med om. I stället för att gå ned i en tunnelbana efter en konsert går jag genom en hästhage. Jag är inte härifrån, men på denna plats har jag slagit ned mina rottrådar, berättar hon.
Till detta års skrivarstuga har hon återupptagit ett projekt som länets studieförbund genomförde för länge sedan – ett projekt om kvinnors berättelser om livet i Norrbotten. Därför får deltagarna i skrivarstugan fundera över hur de skulle beskriva sig själva, sina mödrar och mormödrar.
– Ja, ett frö har såtts som kanske blir till något större, säger Ann-Katrin Tideström.
Förutom natten och mörkret som genomgående varit Nattfestivalens tema har man detta år rullat ut ett större filmprogram.
– Vi har länge velat bjuda på ett större filmtema. Nu i år slumpade det sig så att en familj som köpt hus här i Korpilombolo har en dotter som sysslar med film och klev in i programkommittén. Tillsammans med Filmpool Nord har vi därför visat filmer från Norrbotten, säger Linnea Nylund, Korpilombolo kulturförening.
Men förutom film, lyfter hon den skrivar- och drama kurs som Agneta Pleijel och Mikael Niemi höll i början på festivalen samt samarbetet med Luleåbiennalen, där konstnären Ingela Ihrman bjöd publiken på performanceverket ”Nattens drottning” vid invigningen. En upplevelse som verkligen berörde, menar Linnea Nylund.
– Nattens drottning är en kaktus som blommar mycket sällan och då bara på natten. Berättelserna sprids om när denna kaktus är på väg att blomma. Då samlas människor för att tillsammans invänta blomningen, något vi även fick uppleva i denna performance, säger hon.
Men Nattfestivalen handlar om så mycket mer. Alla konstformer ges plats – musik, konst, litteratur, språk, dans, föreläsningar, folkbildning och scenkonst. Och i år har dessutom en ny psalmbok släppts, där ett urval av de vanligaste psalmer för de största högtiderna översatts till meänkieli av Bengt Pohjanen, Bertil Isaksson, Inga-Britt Uusitalo, Ritvaelsa Seppälä, Bengt Kostenius och Linnea Nylund själv. Översättningen av psalmerna har pågått under en längre tid, åtta år – ett arbete som skett i samarbete med Svenska kyrkan.
– Många grät under den fullsatta högmässan i kyrkan som också hölls på meänkieli. Det var första gången de fick sjunga psalmerna på sitt första språk men kanske också för att de för första gången fick uppleva psalmerna tillfullo, menar Linnea Nylund.
Hon är bekymrad över Nattfestivalens fortsatta överlevnad. Nästa år firar festivalen 15 år, men eftersom Region Norrbotten är deras mest betydelsefulla finansiär är hon mycket orolig över den nya regionledningens inriktning där man sagt man ska skära ned på kultur.
– De har sagt att de stora kulturinstitutionerna ska gå skadelösa. Jag tror inte vår Nattfestival räknas till dem, även om den har mycket stor betydelse i denna del av vårt län, säger hon.
Förberedelserna för nästa års festival fortsätter dock och det innan detta års festival tagit slut. Bland annat kliver violinisten och musikprofessorn Jenny Välitalo in genom dörren i Uusitalogården. Ursprungligen från Gammelstad är hon sedan 14 år baserad i New York där hon forskar om barockmusik under Fredrik den stores tid i Berlin. Och hennes forskning liknar en spionhistoria, redo för filmduken eller en roman.
– I mitten av 1700-talet skrevs ny musik till varje söndag, men den stora mängden noter har varit försvunna under 100-tals år, berättar hon.
De försvunna noterna har dock omgärdats av rykten under historien. Bland annat att musiken spelades bakom järnridån, trots att Sovjetunionen nekade blankt.
Men musikhistorien fick skrivas om sedan en bibliotekarie i Kiev 1999 medgav att de försvunna noterna fanns arkiverade i Ukraina efter att ryska armén kommit över dem under Andra världskriget. Nu är de återbördade till Tyskland efter intensiv diplomati och finns på biblioteket i Berlin - där Jenny Välitalo studerar dem.
– Den musik som skapades i mitten av 1700-talet är speciell – extremt uttrycksfull och inte präglad av den symmetri som bland annat var idealet hos Mozart. Istället är det melodin som styr allt och bjuder på många överraskningar. Egentligen ett mellanting mellan barock och klassicism, säger Jenny Välitalo.
Hon tolkar och lär ut hur noterna ska spelas i USA och Europa och håller bland annat konsert i Korpilombolo denna kväll.
– Fredrik den stora var inte bara en krigsherre, han var också en hängiven musiker. Källor ger gällande att spelade flöjt i fält och återvände från kriget för att medverka vid auditions av sångare till de operor som uppfördes. En mycket spännande tid i Europas historia, menar Jenny Välitalo.
Hon kommer att tillbringa en del tid även i Uppsala till våren eftersom släktingar till Fredrik den store gifte in sig i den svenska kungafamiljen och därför finns en del noter från denna tid bevarade i denna universitetsstad. Hennes nästa steg i forskningen är nämligen att ge ut noterna så att de som så önskar kan spela musiken.
– Men det handlar om år av arbete innan det kan förverkligas. Att tolka noter och hur de ska spelas kräver mycket hjärnkapacitet – speciellt eftersom musiken ligger en bit från vår tids ideal. Den ska överraska i intensitet och drivs av stora känslor.
Och hur kommer det sig då att Jenny Välitalo, musikprofessor i New York som reser runt på Europas scener, håller konsert i en liten ort i norra Sverige.
– Förutom att jag är uppvuxen i Gammelstad, har jag tillbringat mycket tid i Korpilombolo eftersom mina föräldrar kommer härifrån. Här har jag jagat älg, plockat hjortron och åkt skidor... Det uppskattar jag och därför återvänder jag, så ofta jag kan, säger hon.