De senaste sex åren har Pia Huuva drivit Restaurang Utblick på Luppioberget i Övertorneå. Redan första sommaren hade restaurangen 8 000 besökare och succén fortsatte – de sista tre åren listades Utblick bland annat i den prestigefyllda restaurangguiden White guide.
Förra våren beslutade Övertorneå kommun att anläggningen skulle läggas ut till försäljning och Utblick flyttade ut efter säsongens slut.
Nu har Pia Huuva fusionerat Utblick med Huuva hideaway som hon driver tillsammans med sin make Henry i Liehittäja – en plats med nio invånare, fem företag och 22 basturs. Deras koncept handlar om upplevelser med fokus på maten, naturen, råvarorna, kulturen och storytelling kring den arktiska, tornedalska och samiska vardagen och historien.
Vi sitter inne i ett av husen på gården där Pia Huuva dukat fram fika. Det knäpper till, men Pia bedyrar att det inte spökar utan att det förmodligen är några ekorrar som kastar kottar. Eller svågern som gör någonting på huset.
Här har Pia bott med Henry i 20 år nu. Dessförinnan bodde hon i Skellefteå. Men Pia är född i Östersund och flyttade till Skåne när hon var fem år.
Vi pratar om saker som formar en och Pia berättar om hur hon plöjde Ikea-katalogen och tidningar, målade om tvättstugan när hennes mamma inte var hemma, blev projektledare för ungdomsgården som skulle göras om, och gjorde sin första prao i en tygaffär i Lund. Och landade i Skellefteå efter sina sejourer ute i världen.
– Jag är ingen röjare, utan en blyg liten fis, säger Pia medan hon berättar om när hon som 20-åring åkte transsibiriska järnvägen till Peking med en kompis.
– Det var en livserfarenhet. Jag kommer inte ihåg själv att jag tänkte risker över huvud taget. Det här verkar spännande, tänkte vi. Som vuxen nu tror jag att jag har lite mer vidvinkelsyn.
Trollar med knäna
Som företagare, koordinator, projektledare och konceptutvecklare är helhetssynen Pia Huuvas styrka.
– Det kanske är en förmåga för jag har alltid haft en helikoptersyn på något sätt. I dag tar många bilder uppifrån med drönare. Jag har alltid sett det här ovanifrån-perspektivet, helheten. Handlar det om affärsmässighet så ser jag ofta vilka saker som behöver finnas med.
Det hade hon med sig när hon dök in i konceptet Restaurang Utblick.
Övertorneå kommun har haft en kaffestuga på Luppioberget sedan 1960-talet, 2008 hade stugan gjort sitt och revs. Fem år senare anlitades arkitekt Mats Winsa som ritade ett nytt restauranghus. Och där kliver Pia Huuva in i handlingen.
– Att börja driva en restaurang där det inte varit verksamhet tidigare, utanför Övertorneå där det inte är som att kockar och restaurangpersonal växer på träd, särskilt inte i maj när vi började rekrytera för då har alla redan jobb…
Vad fick dig att vilja driva restaurangen?
– Jag förstod kanske inte riktigt vidden. Det var som när jag var 20 år i Kina. Hade jag vetat det jag vet nu hade jag kanske aldrig gjort det där, säger Pia och ler finurligt.
Henry var inte inblandad i restaurangen till en början.
– Pia sa ”var inte inblandad i det här, var här så jag kan komma hem och gråta mot din axel när jag är riktigt less” och det passade mig bra, säger Henry som senare ändå skulle bli en del av Utblick.
De hade precis varit i Thailand i fyra månader när frågan kom om att ta sig an restaurangen på Luppioberget. Pia var lagom avslappnad och gick som på små moln när hon tänkte ”självklart” och satte igång. Den första sommaren var en utmaning.
– Från april till oktober det året var det full rulle. Jag kunde jobba från sju på morgonen till elva, tolv på kvällen varje dag. Vi fick trolla med knäna den sommaren. Det var ren tjurighet och uthållighet det handlade om.
På 50 platser lyckades de servera 8 000 gäster den sommaren. Och då öppnade de inte förrän den 4 juli, en månad senare än beräknat.
Även om Pia jobbat 15 år inom hotell och restaurang på andra sätt tidigare, var det som att hon kom tillbaka till maten.
– Det är tur att jag har Henry för jag blev aldrig kock. Jag gör bara kul mat och Henry ser till att vi överlever. Ibland säger han ”tur att du har mig, annars skulle du nog dö”. Det skulle jag kanske göra för jag är så inne i det jag håller på med så jag…
– …glömmer att äta, fyller Henry i.
Ändå är en av hennes första förebilder just kock.
Pia var 18 år och jobbade på ett fjällhotell i Härjedalen. Där jobbade också Maria som var några år äldre.
– Hon var kock där och blev som en förebild för mig. Jag ville bli som Maria. Det var en matsal för 150 gäster och det var frukost, lunch och middag. Hon var så kolugn.
Då skulle Pia bli kock. En dag läste hon om en annan Maria – Beronius – som bodde i Västindien och drev en femstjärnig restaurang med sin franska familj.
– När man är i den åldern tror man att man är odödlig, kan allt och man har inga spärrar. Jag skrev dit att jag skulle kunna komma och jobba där i köket och lära mig bli kock. Jag fick jobb som aupair åt deras lilla Lisa i stället.
Hon fick också ansvar för dekorationerna på restaurangen. En gång i veckan kom det färska snittblommor från Frankrike till ön St Barth i Västindien. Snittblommorna höll inte så länge i värmen och Pia fick ta det som fanns runt omkring.
– Vi hade mycket hibiskusbuskar där vi bodde. Jag plockade knoppar på morgonen, la i en liten form inne i kylen och på kvällen tog jag med dem till restaurangen. När de stor bredvid ljusen så öppnade de sig i av värmen.
Västindien blev vägen in i företagandet. Familjen hon var hos hade ett vinhus, ett fraktbolag med båtar och matbutiker på ön. Det var business. Men med restaurangen och jazzklubben, som var mannen i familjens skötebarn, blev det också en livsstilsgrej.
– De var intresserade av mat och hade ett vackert gammalt hus och i köket jobbade femstjärniga kockar från Frankrike. De hade skapat sin dröm tror jag. Det här med passion och engagemang har jag med mig därifrån. Har man inte det så är det nog ingen idé, säger Pia och fortsätter:
– Om jag ska hoppa till nutid så tror jag att jag och Henry har vår passion för det vi kan göra här.
Henry är bygg- och specialsnickare. Han träffade Pia på en kurs i trädesign på Luleå tekniska universitet i Skellefteå. Utbildningen ledde inte bara till att Pia blev en Huuva, det var också här hon började koordinera saker på allvar.
– Arkitekten från Lund och inredningsarkitekten från Örebro var engagerade i sitt skapande. Men steget från vacker möbel till produktion fanns inte i deras världsbild. Olle Pira, som var rektor på skolan, öppnade dörrar åt mig och jag blev spindeln i olika nät och kontakten mot producenter, distributörer och möbelvarumärken.
Det var i mitten av 1990-talet när heminredning inte såg ut som i dag. Det fanns ett hål på marknaden och Pia såg möjligheten.
– Då startade jag mitt företag som hette Koordinera och sedan dess har jag gjort det på ett eller annat sätt.
Vad hände med ditt företagande när du kom till Liehittäjä?
– Hon bara fortsatte, svarar Henry snabbt innan Pia tar vid:
– Här funkade inte mobilen och det var jättedåligt internet, men det gick bra ändå.
Hon beskriver sig själv som en fixare. I huset med dåligt internet lyckades hon sno ihop en studieresa till Berlin för 15 personer.
– Och de var supernöjda. Det var en som sa ”jag har aldrig varit på en resa som varit så bra ordnad och personen ifråga var inte ens med”.
När Sapmi business bootcamp skulle arrangeras var Pia projektledare. Samiska kvinnor och tjejer från hela Sapmi samlades för att utveckla eller starta sina företag. Då var hon på plats och kunde korrigera under tiden.
– Jag tror fördelen för dig var att du ursprungligen inte kom från samiska förhållanden så du kunde ge input, dela med dig och se med andra ögon, säger Henry.
– I den samiska gemenskapen, liksom när man kommer som ny till vad som helst så tycker jag att man måste vara ödmjuk, vara lite av en lowrider, skanna av, se och lära sig först. Min erfarenhet är att man lättare blir accepterad och får respekt så. När man bjuder på sig själv, sitt nätverk och sina erfarenheter och dukar upp ett smörgåsbord av möjligheter till andra blir det en verkstad, säger Pia.
Pia berättar om ett sådant exempel – Sápmi business bootcamp – där erfarna formgivare och företagare blev som mentorer för deltagarna.
– Som när jag berättade om kocken Maria som blev en sådan inspirationskälla för mig. Man behöver det här ”kan någon annan så kan jag”, det skapar go och flow som pengar inte kan köpa.
Omställning i annorlunda tider
Kombinationen Pia och Henry är både görandet och entreprenörandet, helhetssynen eller tillsammans, som Pia trycker på. De började prata om Huuva hideaway redan i mitten av 1990-talet, men mer på allvar blev det 2010.
Under våren 2020 har Pia deltagit i Swedish Laplands utbildning för besöksnäringen under åtta veckor. Utbildningen snoddes snabbt ihop och handlade om allt ifrån säkerhet och digitalisering, till värdskap och andra frågor som de 80 till 90 deltagarna resonerat kring.
– Det har varit ett fantastiskt innehåll som jag tror många har kunnat nyttja rakt av, inte bara i nuet utan också på sikt.
Förståelsen för vad Swedish Lapland gör har också ökat. Många utländska turoperatörer har varit med på webinarier och workshops och fått lära sig mer om vad som finns här.
– Det kanske är onödigt att jag hittar på en produkt som marknaden inte är intresserad utav. Det kanske är bättre att jag lyssnar av, får kontakt och kan resonera med dem. Cocreate med någon som säger vad deras kunder är intresserade av.
Samarbete är vägen, och Pia går med fanan längst fram.