Det kallas Seskarö-upproret och bottnade i en hunger bortom vår horisont och dagens välfyllda matvaruaffärer. Då, efter tungt arbete, väntande några enstaka rovor att delas på en stor familj. Vi har alla sett bilder från svältkatastrofer på andra platser i vår värld. För 100 år sedan var det en verklighet i vårt land.
Men låt oss börja från början. Vi skriver den 25 maj 1917. Platsen är Seskarö, en ö 25 kilometer sydväst om Haparanda. Och ja. Arbetarna vid de två sågverken och deras familjer var hungriga. Men de är inte en ensam enklav i det land vi kallar Sverige. De är del av det som historien kommer att kalla Hunger- och militärdemonstrationerna 1917 – det vill säga när arbetare runt om i Sverige gjorde uppror mot den svenska politiken som man menade missgynnade arbetarna till fördel för ”brödbaronerna”.
– De var bara hungriga. Därför bestämde de sig för att tvångsköpa bröd av först den ena bagaren på ön, bagare Jansson, som var klok och lämnade dörren öppen och sedan av bagaren Eriksson som anmälde arbetarna, säger Maud Videhult, ordförande Seskarös hembygdsförening.
Historien bottnar i att försörjningsläget förändrades dramatiskt som en direkt följd av första världskriget. Ransoneringar infördes, men ransoneringskorten nådde aldrig Seskarö eftersom isen var dålig. Samtidigt fanns bröd på ön. Två bagerier fanns men det sades att deras bröd såldes till de bättre bemedlade i Haparanda.
För att göra en lång historia kort, slutade det med att 16 arbetare angavs av bagare Eriksson, fyra hämtades till förhör samtidigt som flera hundra arbetare samlades utanför för att hindra polisen att ta med dem till Haparanda. Men den 30 maj 1917 anlände 50 militärer under befäl kapten Wenzel Falk. Två arbetare sårades när Falk sköt samtidigt som militären vid tiotiden den 31 maj 1917 lät isbrytaren Simson med två kompanier infanteri, ett kulsprutekompani samt några sjukvårdare ange Sandviks ångbåtsbrygga under befälhavare Erik Grafström från I 19. Totalt sattes en styrka på 475 man in och ett hundratals skott avlossades. Men soldaterna övermannades och fråntogs sina vapen av arbetarna. Två av de vapnen är fortfarande inte återfunna och det finns en sägen som säger att de är gömda i väggarna eller taket på det som nu är öns Folkets Hus.
– Åtta civilister straffades med fängelse mellan 3-5 månader för upplopp. Man bör minnas att denna tidsperiod sammanfaller med ryska februarirevolutionen 1917. Varför skulle man annars sätta in kanoner och nästan 500 militärer på Seskarö, menar Sten-Inge Videhult.
Denna historia är bakgrunden, närmast ett raster, till musikteaterföreställningen ”Splitvedsjäntan” som har premiär på Seskarö den 16 juli. Det är Håkan Rudehill som skrivit manus och musik. Ulla Lyttkens regisserar och som vanligt när detta par arbetar med teater är det främst amatörer som står på scenen.
– Vi har fokuserat på kvinnorna under denna tid som arbetade i tung industri, det vill säga, de som kallas ”Splitvedsjäntorna”, säger Maud Videhult.
Hon har sammanställt ett material som arbetats fram under en studiecirkel på ön med början på 1980-talet i boken ”Seskarö - Sågar, strid och splitvedsjäntor” som gavs ut för några år sedan på Black Island Books förlag.
– Materialet består av mängder med pärmar med handskrivna och nedtecknade historier samt intervjuer med de då ännu levande. Ett historiskt dokument, menar Maud Videhult.
Manusförfattaren Håkan Rudehill fick förfrågan i september sedan Tornedalsteatern insett att de inte skulle klara av att skapa en föreställning med anledning av att det är 100 år sedan hungersupproret.
– Vi bidrar istället med en koreograf samt två skådespelare, säger Markus Forsberg, Tornedalsteatern.
Och Håkan Rudehill menar att ämnet ligger honom varmt om hjärtat.
– Jag har alltid intresserat mig för människor som gör uppror mot förtryck och det gör karaktärerna i ”Splitvedsjäntan”, om än på olika sätt. Det kan handla om att tvingas välja mellan den man förälskar sig i och att försörja sin familj – de kvinnor som arbetade som splitvedsjäntor tjänade in en årsinkomst på några månader. Men det handlar också om den övre klassen, i denna uppsättning en lärarinna som blir god vän med en arbetare och dessutom förälskar sig i en man. Alla tvingas till val, som på ett eller annat sätt påverkar deras liv i olika riktningar. Alla är de på något sätt påverkade av samhällsbetingelserna, säger han.
36 personer ingår i ensemblen i åldrarna 3-78 år.
– Det är en otroligt häftig uppsättning som berättas några månader efter hungersupproret. De flesta är amatörer, några professionella, och det finaste är att dessa människor får berätta sin egen historia. De osynliga i glesbygd blir synliga och det är vackert, menar Ulla Lyttkens, regissör.
Hon utlovar en rolig och känslomässigt gripande föreställning.
– Föreställningen innehåller mycket känslor under en tid då klasskillnaderna ooch fattigdomen var enorma. Det är bara 100 år sedan folk var hungriga i Sverige.
Rebecca Lindgren spelar Hanna, en av huvudrollerna i pjäsen - en splitvedsjänta som tvingas till valet mellan kärleken och sin familj genom att hon sedan faderns död är familjeförsörjare.
– Det var min moster som frågade om jag ville medverka, men då visste jag inte att det var en sådan stor roll eller att jag faktiskt kunde agera på en scen, säger hon.
Under arbetet med föreställningen, som pågått sedan årsskiftet, har hon dessutom fått reda på att hennes pappas mormor arbetade som splitvedsjänta på Seskarö.
– Ja, jag har förstått att det var tuffa kvinnor som fick arbeta hårt. Dessutom till ett pris. De fick dåligt rykte trots att de var bra människor och fick bra betalt för sitt arbete, säger hon.
Föreställningen spelas under Seskarö Skärgårdsfestival med premiär den 16 juli på utomhusscenen vid Folkets hus, klockan 17