Och bandets värme, spelglädje och familjära förhållningssätt till sina tillskyndare förvandlar snabbt lokalen till en kingsize-variant av en tornedalsk byastuga.
Om pajalakollegorna i JORD tar fasta på det drömska och lyriskt finstämda i folkmusikarvet från Östra Norrbotten så är ju Raj Raj, som namnet skvallrar om, Det Tornedalska Partybandet – vilket inte utesluter att vi under kvällen, mellan de humppa-anstrukna mega-ös-varven, får oss en rejäl dos melankoliska finstämdheter.
Hans Notsten står för flera av dessa med sin bluesiga, finsk-ugriskt märgfyllda stämma, och med sitt ryska dragspel går han många dueller med Fredrik Hangasjärvi som vid sidan av alla hisnande racerlopp över knappar och tangenter också hinner med undersköna ”Jonnas vals”, en poetisk dragspelspärla som välförtjänt belönas med stående ovationer. Basisten Ulf Nygårds och trummisen Simon Wilhelmsson tillhandahåller ett stadigt groove kvällen igenom, i Thore Wilhelmsson finns en gitarrhjälte av gammalt snitt, och Rolf Digervall är lika översvallande energisk vare sig han trakterar tvättbräde, mandolin eller orgel. Här skojas om ”dialektala brytningsfel” och besjungs bastu, älgjakt, och andra fenomen från den gränstrakt ”där vi gör många utlandsresor i veckan” . Bandet uppmanar till allsång ”med den röst ni har, inte med den ni önskar att ni hade” och munhuggs piggt med några ärkefans som likt gubbstruttarna Statler och Waldorf i The Muppet Show hojtar från läktarplats.
En fantastisk meänkieliversion av Mando Diaos Fröding-hit ”Strövtåg i hembygden” får med beröm godkänt av gåshuden, och till kvällens höjdpunkter hör när Manuel Paez, välkänd restaurangägare i Luleå, oförhappandes dyker upp på scen och trollbinder med en synnerligen smäktande ”Besame mucho”. Jäsickens!
Som brukligt är rymmer kvällen också en hoper sketcher där Rolf Digervall excellerar i framställandet av sturigt kluriga pajalagubbar, men även om skrattsalvorna dånar varje gång Digervall uppenbarar sig på scen iförd en ny mundering kan jag efter ett tag känna att min personliga lokalrevybuskisgräns är nådd. Men bokklubbssketchen där Digervall rekommenderar Pajalas gripande och actionspäckade telefonkatalogslokaldel är onekligen klockren!
Efter snart 20 verksamhetsår vet Raj Raj Band fortfarande mycket väl var det musikaliska och attitydmässiga skåpet ska stå, och jag ser redan fram emot nästa sammandrabbning med den eminenta sextetten!