Häromåret golvades jag av blockflöjtskvartetten Woodpeckers, som gav mig helt nya perspektiv på detta orättvist töntförklarade instrument. Så när saxofonkvartetten Rollin´ Phones äntrar Lilla salens scen är mina förväntningar höga.
Att få uppleva saxofonens ljudande möjligheter i ett sammanhang som inte automatiskt kan klassificeras som jazz känns definitivt inspirerande.
Inledningen är förvisso starkt jazzanknuten. Iförda röda aftonklänningar sveper kvartetten med oss i Lars Färnlöfs saltstänkta jazzvals ”Att angöra en brygga”, intimt förknippad med Hasse & Tages filmklassiker från 1965. Efter denna mysfaktorshöjande inledning tas ett musikaliskt sjumilakliv till Malin Hülphers suggestiva ”Recurring thought” som uruppfördes i Lund häromdagen och skrevs till kvartettens 30-årsjubileum förra året. Färgrik, bångstyrig saxminimalism som får mig att tänka på tidiga verk av Philip Glass och Terry Riley. Läckert. Därefter fortsätter kvällen på det nutida spåret med ett urval stycken från Jennifer Higdons svit ”Short stories” , ett subtilt sammelsurium av klangstänk som får nutida musik-vännen i mig att belåtet grymta.
Ett medley från ”West Side Story” avrundar därefter första set. Leonard Bernsteins klassiska musikalmusik passar ypperligt för en saxofonbaserad kammarensemble då han, liksom föregångaren Gershwin, betytt mycket för jazzens inkorporerande i konstmusiken, och under framförandet slås jag gång på gång av nyansrikedomen och det rytmiska och melodiska raffinemanget i dessa välkände och folkkära tongångar.
”Vallflickans dans” av Hugo Alfvén känns i sammanhanget som en uppfriskande bagatell, en lustiger dans som då och då avbryts av stillsammare och mer mollanstrukna partier och blir en bra uppvärmning inför David Maslankas ”Mountain roads” från 1997. Ett mäktigt stycke uppdaterad barockmusik för saxofoner med insmugna Bach-koraler och åtskilliga drillar och snirkligheter som ibland får mig att tappa koncentrationen men också med stillsamt klagande partier som ögonblickligen gör mig klarvaken.
Att på ett fullständigt otvunget och samtidigt konstnärligt medvetet sätt blanda jazzanstrukna nummer med välkända klassiska stycken i saxifierad form och nyskriven konstmusik känns som ett framgångsrecept för den som vill uträtta en kulturgärning. Vilket ju Rollin´Phones gör. Så jag önskar kvartetten många fler år av inspirerat tutande i lurar och bugar mig för en härlig konsert, som passande nog ägde rum på dagen 171 år efter att Adolphe Sax tog patent på saxofonen.