”Stabat mater dolorosa” (”Modern stod sörjande”), skriven 1736 av Giovanni Battista Pergolesi kort innan dennes alltför tidiga bortgång vid 26 års ålder, hör knappast till de alster som tjatats sönder genom allsköns klassikersamlingar.
Ändå tillhör verket de viktigaste och mest älskade inom den katolska kyrkomusiken. Med utgångspunkt i en så kallad Mariaklagan från 1200-talet skildras här Jesu lidande ur mänskligast möjliga perspektiv, den sörjande moderns. Den Maria för vilken Jesus varken var en upphöjd gudom eller en Judarnas Konung utan hennes eget barn som utsätts för outsägliga plågor.
Trots det allvarliga temat finns i musiken inte spår av något tungt eller pompöst. Pergolesi balanserar mästerligt det sorgfyllda och inåtvända med det lätta och rytmiska, och liksom i Albinonis ”Adagio” eller flera av Bachs verk tränger en stark och omedelbar känsla genom alla barockens krusiduller, ornament och regelverk.
Efter en kort inledande predikan av prästen Boel Paulin förs vi utan omsvep in i musiken. Organisten Christiane Rödder Steiner och en kvartett bestående av violinisterna Nino Bisori och Catharina Kristoffersson, altviolinisten Nina Sandell och cellisten Mattias Sandlund ger klangmässigt solid uppbackning till kvällens solister, sopranen Emma Rönnlund och countertenoren Michael Lieb, vars remarkabla stämmor leder oss genom tolv sånger.
I de första sex skildras Marias förtvivlan, hur hennes själ ”genomborrades av ett svärd” och hur hon darrade inför sonens lidanden, hur han ”döende och övergiven” gav upp andan. I de resterande sex sångerna riktas blicken utåt, mot mänskligheten. ”Fac me tecum plangere!” (”Låt mig gråta med dig!”).
I denna appell till empatin, till att gå andra till mötes i deras sorg och lidande, finns ett tidlöst kärleksbudskap som, förmedlat genom denna underbara musik, skänker tröst och styrka oavsett om vi väljer att tro, och vad vi väljer att tro på. I kölvattnet av den senaste tidens fruktansvärda händelser känns detta budskap viktigare än någonsin.