I centrum för invigningskonserten i Acusticums stora sal står ”Förklädd gud”, Lars-Erik Larssons tonsättning av Hjalmar Gullbergs diktsvit om guden som, utan lyra eller purpurskrud, utför sin jordiska plikt. Marcus Wargh anför Acusticumorgeln och Erik Westberg leder sin skönsjungande baddarensemble, toppad med solisterna Virve Karén (sopran) och Andreas E Olsson (baryton) genom det gripande och mångdimensionella verket, ibland dramatiskt svallande som världshavsvågor, ibland stilla och midnattsblå eller pulsande fram som i djupsnö. För recitationen av Gullbergs än idag kusligt aktuella text om det gudomligas väsen och människans värde svarar på ett förtjänstfullt sätt William Spetz.
Sviten föregås av en förträfflig kvartett stycken som inleds med ”Allegro” ur Charles Marie Widors sjätte orgelsymfoni, där Marcus Wargh via stororgelns tangenter och pedaler låter ett mäktigt blodflöde pumpa genom klangkroppens artärer, vener och kapillärer. Här finns också två aladåbaktigt dallrande, på samma gång uppsluppet struttiga och vemodsanstrukna, stycken för kör och (av Martin Fabian utmärkt trakterat) piano ur Rossinis ”Péchés de vieillesse”, vilka får rama in makalösa körverket ”Helletused” av nyligen bortgångne estniske tonsättaren Veljo Tormis. En tät vokal spindelväv mot vilken sopransolisterna Linnea Pettersson och tidigare nämnda Virve Karén tecknar regnbågsfärgade mönster. Gåshudsfaktor: Skyhög.
Tormis´stycke blir en försmak på den musikaliska festmåltid som Norrbotten NEO senare under kvällen dukar upp i Piteå Stads Kyrka med anledning av de baltiska staternas 100-årsjubileum. Musik av tre av Baltikums (vid sidan av Tormis) främsta tonsättare, av vilka den i särklass mest kända är Arvo Pärt. Och även om ”Spiegel im Spiegel” och ”Fratres” må vara snudd på uttjatade är det bara att tacka och ta emot när den vackra träkyrkan från 1686 fylls av den estniske mästarens subtila stråk- och pianoklanger. Lettiske Peteris Vasks och litauiska Onuté Narbutaité är till skillnad från Pärt knappast kända namn i Sverige, men har hög status i sina hemländer. Vasks ”Tris skandarbi” är ett sjövilt, ibland snudd på frijazzigt, stycke kammarmusik där Mårten Landströms angriper pianot i Cecil Taylor-stil och Robert Ek låter klarinetten löpa amok genom klangregistret, och Narbutaités ”Winterserenade” är ett virvlande lyriskt stycke för stråkar och blås .
Efter denna baltiska brakmiddag har det blivit dags för saxofonisten Jonas Knutsson och kontrabasisten Christian Spering att applicera sina ansenliga improvisatoriska talanger och sina rika erfarenheter från jazzens och folkmusikens värld på en av musikhistoriens ofrånkomliga bjässar, Johann Sebastian Bach. Att höra Knutssons ömsom lockropsklingande, ömsom trumpetaktigt högstämda saxofoner och Sperings lika svängiga som lyriska kontrabas i vildvuxet fäbodjazziga tagningar på barockmästarens alster är oupphörligt fascinerande och samtidigt själsligt renande . Något säger mig att Johann Sebastian själv sitter där med Jan Johansson och Lars Gullin på himmelsk första parkett och nickar entusiastiskt bifall.
En vacker inledning på årets Festspel! Fortsättning följer!