Konserten, vars musik inramas av animationer på storbildsskärm från olika spel, visar sig också bli en oväntad höjdare, full av tvära kast, febrig dramatik och väl valda komiska effekter. Åldersspannet i den fullsatta lokalen är stort, och när dirigenten Christian Feivik frågar om några känner igen musiken hörs ett antal barnröster ljuda i korus; att de yngre besökarna besitter den främsta repertoarkännedomen torde vara tämligen oomtvistat.
Efter en dramatiskt kraftfull inledning med ”Gerudo Valley” av Koji Kondo ur spelet ”Legend of Zelda”, följer en ”comic relief” när världens mest kända rörmokarbröder, Super Mario Bros, uppenbarar sig på storbildsskärmen och orkestern schvungfullt gungar loss i spelklassikerns välbekanta trudelutt. En stunds igenkänning även för undertecknad, som på grund av livslångt ointresse för dataspel är fullständigt vilse i denna musikaliska region. ”Symphonic suite” ur rymdspelet ”Mass effect” tillhör kvällens i särklass vackraste och mäktigaste stycken, som med sina svirrande stråkar, minimalistiska marimbaklanger och bautabastanta blåsväggar utgör den perfekta musikaliska gestaltningen av en visuellt hisnande sci-fi-resa genom planetspäckade rymder och futuristiska stadslandskap.
Nobuo Uematsus ”To Zanarkand” ur ”Final fantasy” är gripande och bitvis häpnadsväckande i all sin vemodsfärgade enkelhet, och efter pausen följer en annan gripande höjdare, ”Wrath of the white witch” av Joe Hisaishi, den mångfacetterade musiken ur det visuellt ursnygga spelet ”Ni No Kuni” , ibland dramatiskt gungande som en flygtur på en drakes rygg, ibland klockspelsklingande stillsamt. ”Wild hunt” från medeltids-fantasyspelet ”The Witcher 3” är ett rått och smutsigt stycke fyllt av förhäxande ljusdunkel, där orkestern brötar beckmörkt och dunkar pukslagsdovt, medan ”Wind waker” ur ”Legend of Zelda” är en snirklig upptäcksfärd fylld av svassande extravagans och Stravinskij-krumbuktande rytmer, som på ett härligt vis kontrasteras mot avslutande ”Selections from Volume Alpha”, Daniel Rosenfelds version av musiken från spelet Minecraft. Det dröjer inte många sekunder innan publiken slutits in i den hypnotiskt sällsamma Minecraft-världen, fylld av bedrägligt snälla pastoralklanger och egendomliga landskapstransformeringar.
Stående ovationer för en kväll som visar att dataspelsmusik idag är så mycket mer än småkitschig bruksdito; liksom filmmusiken gjorde på sin tid har denna specifika genre på senare år uppnått allt högre grader av sofistikering. Och skojig är den också!