I mellandagarna, julen 2016, hade han skrivit en låt om Porsön där han växte upp. En kompis till honom erbjöd sig på stående fot att betala för en vinylsingel om han ville ge ut den. Thomas Sundquist insåg att det krävdes en baksida också till plattan. Det blev låten ”Fängelset människan” som han skrev under en period då han satt i fängelse.
– Först var den på engelska men producenten som spelade in tyckte att jag var så dålig på engelska så han bad mig skriva en svensk text.
De var i Norrbottensmusikens lokaler och jobbade med demon. Flera musiker droppade in och bad att få vara med och till sist blev det ett helt album, "Hjärtat slår", som kom ut 2017. Året därpå kom ytterligare ett album, "Blodrosen".
Nu, snart tre år senare, befinner han sig i BD Pops studio tillsammans med sina nyrekryterade bandmedlemmar. De har ägnat söndagen åt att lägga sång och klaviatur. Thomas Sundquist kommer med text och en grundmelodi, sedan är det ett grupparbete med bandet att utforma den slutgiltiga versionen. Det ska bli en ny skiva som släpps så snart den är klar.
– Jag har en jättebra känsla med bandet och vi har roligt. Det kommer att bli nio låtar. Några med riktigt stark lokalanknytning, några med riktigt, riktigt mörker och några andra också med riktigt bra grejer i, säger Thomas Sundquist och spelar upp en av de nya låtarna, ”Solens stad”.
”Du måste nog ha varit här för att överhuvudtaget förstå/Alla färger som inte någon konstnär kan måla/Midnattssolens vackra ljus och skärgårdens tusen öar/Hav och älv som porlar när vintern töar”.
Han spelar också upp en låt som handlar om någon som står på Bergnäsbron och tvekar om han ska våga hoppa.
– Den är tillägnad alla medelålders män som aldrig riktigt tog sig någonstans och förmodligen aldrig kommer göra det heller, för att de inte vågar öppna ögonen. Det är många som säger: ”Tror du inte att jag vågar?” Men de kommer ingenstans.
När Helena Sundström, till vardags musiklärare i Luleå, fick frågan om hon ville vara sångerska i bandet blev hon glad. Hon gillar musiken som Thomas Sundquist skriver.
– Jag tycker att Thomas är grym på att få ner saker. Jag älskar texterna.
Thomas Sundquist har hållit på musik sedan han flyttade till Luleå som barn.
– Då fick jag en bonusfarbror, Björn Råberg, som är musiker. Så jag och Jonatan Lundberg, bonusbarn till Björn, fick springa runt hos Björn och inspirerades. Vi blev bonuskusiner och vi är fortfarande kusiner.
Thomas Sundquist har även en lillebror som är pianist.
– Råbergs är ju en musikalisk släkt och brorsan är ju en äkta Råberg. Min pappa däremot är sjöman. Jag fick tatueringstalangerna från honom, men han är tondöv, säger han och skrattar.
Låtskrivandet startade han med som nioåring och han har haft band sedan mellanstadiet i Porsöskolan och under hela skoltiden. Det var dödsmetall, punk, covers och drömmar om att bli någon sorts singer songwriter.
Det är först i vuxen ålder som han har börjat uppskatta att skriva på svenska. Han har upptäckt att det är lättare att uttrycka sig på svenska. Numera spelar han en genre som han kallar svensk proggrock.
Alla hans texter handlar om verkliga händelser och erfarenheter och han skriver gärna om Luleå – Norra hamn, teatern, Malmudden, CoopArena, Svartöstaden.
– Det finns en känsla i Luleå som kan pendla mellan svart och grått till varmt och somrigt – någon form av ”sweet pain” och vemod. Jag vet att folk älskar och hatar den här stan – och de hatar att de älskar den – och det är lite det jag vill komma åt. Och järnverket är ett monster som står där vid horisonten. Vi vill ha det där, det är en del av kulissen.
Därutöver skriver han mycket om sin egen och sina vänners brokiga bakgrund. Han duckar inte för ämnen som hans ADHD och tidigare drogmissbruk.
– Det är inte bara att sluta med en sådan grej, utan man måste bearbeta varför man har hamnat där, relationer till familjen, alla konsekvenser, alla svek, förhoppningar och förtvivlan. Då skriver jag ofta av mig det, för att ner känslan. Det är terapi för mig.
Även i missbruket har musiken funnits med honom.
– Men man är ju inte sig själv i ett missbruk, man går och lever i någon form av låtsassjälv. Jag har skrivit jättemycket dåliga låtar i mitt missbruk. Men nu känner jag att det är jag som skriver och jag skriver mina reflektioner över mitt liv.
Det var inte musiken som förde in honom i missbruket, däremot tror han att hans jobb kan ha spelat in. Han är ljustekniker och turnerade mycket tidigare.
– Du jobbar 18 timmar, ska upp om två timmar i nästa stad och orka vara vaken.
Han är inte rädd att vara för utlämnande.
– Jag inser att så fort jag stänger in något så går jag sönder. Jag är jättetacksam att mina vänner står ut. Folk säger ofta om mina texter att det är så rått och så bra. Fast morsan tycker det är hemskt och frågar om jag inte kan skriva om något roligt istället.
Hans ADHD-diagnos har blivit lättare att tackla med åren.
– Som barn var man en skitunge och gick i obsklass och så. Men idag ser jag det som en tillgång. Hjärnan går hela tiden på högvarv, så texter och melodier sprutar ur mig. Jag spelar in på telefonen när jag kommer på något medan jag är ute och går och folk tittar på mig, men det får de göra.
Han är inte rädd för att prova nya saker, men ibland kan det bli lite mycket erkänner han.
– Om jag har lagt ut tio idéer till Fredrik inom loppet av 3,5 sekund, så har jag säkert haft 70 i huvudet och några ytterligare som jag har börjat fundera på samtidigt. Man har fått lära sig att sålla.
Hans bandmedlemmar ler igenkännande.
– Man får bromsa honom ibland när han kommer med för mycket idéer på samma gång. Men det brukar lösa sig på ett bra sätt, säger Fredrik Lindh.
Nu satsar Järnfabriken för fullt.
– Min vision är att den här stan ska förstå att vi är en gåva till den, att vi finns här och att de tar sig till oss. Sedan tar vi Norrland och resten av Sverige, säger Thomas Sundquist med glimten i ögat.