Den första av dessa är Andrea Tarrodis minimalistiska, klangfärgsrika ”Paradisfåglar” från 2008, där kammarstråkarnas ljudpotential utnyttjas maximalt i gestaltandet av denna kuttrande, skriande, dånande flock. Mycket fascinerande! Och att inleda kvällen med ett stycke samtidsmusik av en ung kvinnlig tonsättare ger i sig automatiskt pluspoäng i min bok!
Efter denna remarkabla inledning tar vi i sällskap med kvällens solist, cellisten Andreas Brantelid, ett elegant skutt nästan 250 år tillbaka i tiden, rätt in i Joseph Haydns länge bortglömda första cellokonsert i C-Dur, tillkommen ungefär 1765. Från den energiskt euforiska första satsen, via den andra satsens stillsamma vandring genom ett underskönt tonlandskap till den bisvärmsintensiva finalen är orkestern - med violinisten Marika Fältskog som spelande ledare – ständigt på hugget, och i dess mitt sitter Brantelid och lyssnar eftertänksamt, varpå han gång på gång ger sig in i leken, med stor inlevelse och andlös virtuositet. Åskskrällande applåder, jubelrop och fotstamp.
Om Haydn är ett av de självklara ”household names” som ibland litet för lätt tas för givna hör Alexandr Glazunov (1865-1936), en gång en framträdande gestalt i det ryska musiklivet, till de tonsättare som genom åren otvivelaktigt hamnat i skuggan av djärvare och mindre konservativa kollegor. På senare tid har dock Glazunov fått ett nytt erkännande, och kvällens stycke, den lätt frankklingande, lika vemodsmättade som högeligen romantiska stråkdelikatessen ”Trubadurens sång” från 1900, visar att han, med sin innerlighet och varma melankoli, fortfarande är relevant.
Kvällen avrundas, utan Brantelid, med Leos Janáceks översvallande, av mährisk och slovakisk folkmusik influerade, ”Idyll för stråkorkester” från 1878. Ett stycke som, från inledningens mäktigt svallande stråkvågor till den stolta finalritten, rymmer ett sådant myller av stämningar, alltifrån pastoralt ljusglitter till varmt vemod, ödesmättat mörker och trolsk mystik, att jag blir snudd på vimmelkantig.
En glimrande höstinledningskonsert, där ett tjog mästerligt hanterade stråkar visade var klangskåpet ska stå, och ännu en påminnelse om vikten av att få uppleva så kallade klassiska tongångar live, på behörigt avstånd från de musikhistoriska muséerna. Det ska onekligen bli spännande att se vad den allt annat än museala Kammarorkestern, som nyligen förlänats en konstnärlig rådgivare i cellisten Elemér Lavotha, kan göra av den uttalade ambitionen att långsiktigt vitalisera och utveckla orkestern.