Konst som går hem i såväl slott och kapell som koja

Det är vårdagjämning och en strålande solig dag då vi åker till Moskosel. Vi susar fram på smala vägar genom ett landskap där knappt en bil möter och hus passeras. Det känns som om vi åker in i ett snögnistrande ingenstans. Men så plötsligt dyker samhället upp och vi landar på konstnärens gård. Garagedörren slås upp och vi välkomnas in till det som för tillfället är ateljé för en av hennes viktigaste beställningar i karriären. En altartavla - Jag håller på att färdigställa en altartavla för gravkapellet vid Arvidsjaurs kyrka, berättar Gärdis som fått beställningen exklusivt och känner sig mycket hedrad över uppdraget. Hon visar tavlan med måtten 2,40 x 1,40 som föreställer ett gammalt, på vid gavel uppslaget fönster ut mot ett underskönt stycke norrländskt skogsavsnitt med en vindlande stig i sensommarens gryningsljus. Symboliken är stark, budskapet tydligt för den kommande publiken. - Oj, vad jag fick fundera på motivet till tavlan. Jag famlade i en hel månad innan jag kom igång, säger Gärdis Lindgren som egentligen är Arjeplogsflicka men bott som gift i denna del av Arvidsjaur i över 40 år, med make Bertil och tre barn, numera finns också sex barnbarn i familjen. - Intresset för att måla har jag haft i alla tider. Min pappa målade, mitt minne av honom är söndagsmornar när han ställde upp pannån lutad mot spiskrokarna. Han målade när han hade tid vilket inte var så ofta. Och jag minns att jag lånade hans pannåer och åkte kana i snön på dem ...! berättar Gärdis och skrattar. Ingen konstutbildning Någon utbildning inom konsten har hon aldrig skaffat sig, kanske hade det kunnat behövas ibland men nej. Känslan var att hon inte ville drillas av andra utan gå på egna stigar. Hon ville skildra sina naturmotiv på sitt sätt. Och uppenbarligen har hennes koncept hållit. - Ja, jag har varit med om många roliga möten med kunder och andra. Exempelvis kungen, drottningen och kronprinsessan Viktoria. De passerade här på en resa 1997 och Rallarmuseet hade köpt in en av mina tavlor för att överlämna till dem. Jag var med och fick en lång pratstund med kungen och drottningen, minns Gärdis de kungligas uppriktiga intresse. Vid ett annat tillfälle ringde en man från Gävle. Han hade sett hennes tavlor på en utställning söderöver och nu var hans dröm att få komma upp och besöka konstnären och välja sig en tavla. - In på gården en dag kommer en jättegammal Amazon som jag nog inte skulle satt mig i och kört, en äldre man och kvinna, de såg ut som små Bauer-troll, klev ur. De tittade och köpte en tavla och stuvade in den i den gamla Amazonen och åkte glada över att ha fått tag på det de önskat sig. Egna ramar Gärdis Lindgren är, för att leka med ord, en ganska ramlös konstnär. Men de ramar hennes målningar har de har hon skapat själv med färg och pensel. - Jag "gör" mitt eget trä. Det blir ju billigare, säger hon frankt. Men det är nog inte hela bilden förstår vi. Nej, de målade ramarna är snarare en del av motivet och inte så lite viktiga. Hon visar oss bland annat en tavla föreställande en gammal dörröppning i naturlig storlek. Det fina fordret, en gammaldags hög tröskel. Det är en fascinerande tavla, en som man skulle vilja ta steget in i. Hinner knappt med Hennes konst har ställts ut inte bara i Sverige utan även i Finland och Norge, hon har varit erbjuden att ställa ut i Paris, men nej, det räcker bra som det är, tycker hon. - Jag har fullt upp nu. Jag hinner knappt med och det är ju roligt. Men jag har dragit ned lite, det får inte bli masstillverkning, man måste hinna upp sig själv, säger Gärdis som ofta besöker naturen för att hämta inspiration och ny kraft. Då händer det att hon har goda vänner och konstnärskollegor som exempelvis nationalmålaren Bruno Liljefors barnbarn och Lindorm Liljefors dotter Astrid Liljefors med sig. - Gugge och jag pratar ofta med varandra säger Gärdis och visar tavlor som Astrid målat. De bägge träffades via en gallerist i södra Sverige och de båda kvinnorna som är jämnåriga, blev bästisar. Avtryck i bygden Gärdis fick familj tidigt och förr fick hon ta vara på småstunder till att måla. Nu målar hon närhelst hon vill och ofta. - När jag somnar tänker jag ibland att bara det blir morgon så jag får sätta igång, berättar hon. Och nu när du läser detta så hänger Gärdis Lindgrens kortavla med den enkla sakrala stillheten invigd och på plats i det lilla gravkapellet. En bild som säger att visserligen ser stigen ut att ta slut här men ljuset bortom ger hopp om något nytt. Och vad anbelangar konstnären själv så är verket ett evigt avtryck i den bygd där hon bor och hämtar sin inspiration.