Videon är inte längre tillgänglig
Hon halvligger i sängen och den svaga hesa rösten är knappt hörbar. Höger ben skakar hela tiden. Huvudet hänger åt vänster och vrider hon det åt höger får hon kramper och slutar andas. Syrgastuben är livsviktig men den har maken Dennis ordnat, inte landstinget.
Det är Anna-Karin Johanssons liv sedan ambulansen lämnade av henne i hemmet i förra veckan. Äldsta dottern Frida och maken Dennis turas om att sköta om henne.
Hon lämnade Sunderby sjukhus efter 46 dagar. Det krävdes en ambulans för att föra henne hem och ambulanspersonalen ville återvända till sjukhuset efter halva vägen – så dålig var hon. Men nu ville Anna-Karin Johansson hem.
– Jag fick ändå ingen vård. Jag har inte ens fått en vårdplan, säger hon.
Den medicin hon måste ta för att häva kramperna har förskrivits av läkare i Finland och som maken får hämta i Torneå.
Anna-Karin Johansson parkerade bilen vid sin camping i Sikfors. Bilen kom i rullning ned mot Piteälven och hon försökte hejda den men slogs omkull.
Det hände hösten 2009 och det var så hennes lidande började.
I dag ligger Anna-Karin Johansson hjälplös hemma utan vård. Hon försöker vara så stilla hon kan för att inte utlösa krampanfallen.
– Hon bara ligger där i sin säng och tynar bort, säger maken Dennis Johansson.
Ingen säger det högt men tanken finns där; Anna-Karin Johansson håller på att dö vid 42 års ålder. Familjen tror inte längre att landstinget kan hjälpa henne.
– En i personalen på Sunderbyn sa till mig att jag blivit sjukhusets heta potatis. Ingen ville ta i mig utan de kastar mig mellan sig. Den som skriver en remiss får också ta kostnaden. Sedan har det också gått prestige i detta, säger hon.
Familjen Johansson, två vuxna och tre döttrar, bor i Mörön tre mil söder om Luleå centrum. De har tvingats sälja den camping i Sikfors som de köpte 2008. Då lämnade Anna-Karin Johansson sina politiska uppdrag för att satsa på den verksamheten.
Hon är före detta landstingspolitiker men var ändå helt oförberedd för de problem hon skulle möta när hon behövde vård.
– Detta kan inte vara sant, tänkte jag. Jag kan förstå om det saknas kompetens för Norrbotten är ett litet landsting. Men då måste man ju skicka mig vidare. Men ingen vill ta ansvaret, eller kostnaderna, säger hon.
Anna-Karin Johansson berättar att hennes röst försvann när en läkare vid en undersökning först tryckte ned hennes huvud med kraft och sedan slet det uppåt.
– Det gjorde oerhört ont och efter det har min röst aldrig varit normal, säger hon.
Hon har varit patient inom ortopedin men under hösten har hon vårdats på en medicinavdelning, inte för att de kunde hjälpa henne men för att ingen annan ville.
– Läkaren där sa att i mitt fall har ortopedin låst dörren och dragit ned gardinen. Det råder ett låst läge, de tänker inte hjälpa mig. De lär ha sagt att de inte tänker ta ansvar för operationer som gjorts i utlandet. Men jag hade ju inte behövt söka mig dit om de hjälpt mig, säger Anna-Karin Johansson.
Hon är nu så svårt sjuk att hon inte kan röra sig ur sängen utan att drabbas av svåra kramper. Hon menar att hon inte behöver ortopedi utan neurologi och är menar hennes nacke är allvarligt skadad. Där kan man känna lösa delar och röntgen har visat att en kota trycker på hjärnstammen.
– Men läkarna i Sunderbyn säger att jag får lära mig leva med detta, säger hon.
Familjen har fått rådet att stämma landstinget.
– Men jag vill inte ha en juridisk process, jag vill ha hjälp här och nu. Blir jag kvar i sängen så överlever jag inte. Krampanfallen blir svårare och kroppen orkar inte så länge till, säger hon och tillägger:
– Jag kommer aldrig att ta mig levande till vård för egen hand.
Landstinget vägrar att kommentera fallet. Anders Sundelin, chef för ortopedin, säger att han ”inte under några som helst omständigheter” uttalar sig om enskilda patienter. Han menar att det vore ett lagbrott.