I år firade Kottarna 25-årsjubileum och Gudrun Wennström lämnade scenen efter den sista föreställningen med tårar i ögonen. Hon och maken Birger Wennström har varit med sedan starten. I den sista föreställningen sjöng de tillsammans Lasse Stefanz ”De sista ljuva åren” där hon hade skrivit om texten och gett den en lokal och mer personlig prägel.
När hon tänker på det framträdandet kommer tåras det på nytt i hennes ögon.
– Jag kan knappt pratat om det utan att jag börjar att gråta igen. Det var mycket känslosamt. Jag var ju osäker om jag en skulle klara av att sjunga men det gick trots allt, säger hon.
Det har vid tidigare tillfällen berättats om när hon var med och ordnade den första studiecirkeln som sedan skulle leda till att hon och ett gäng andra bybor började att spela revy i Bjurå. Där man under det första året spelade i bygdegården i grannbyn Forsnäs men där man sedan började det omfattande arbetet med att återställa och förvandla byns Folkets hus som under många år fått tjäna som militärförråd.
Sedan många år är det en charmig liten teater som, under årens lopp, har lockat över 30 000 besökare till den lilla byn som ligger 27 kilometer från Råneå.
Under alla de här åren har Gudrun Wennström varit navet som det mesta har snurrat runt. Om varje besökare har skrattat i snitt 40 gånger under en föreställning har Gudrun funnits med och bjudit på över en miljon skratt.
Då är man verkligen en glädjespridare av rang.
– Att få folk att skratta och må bra kommer sig som naturligt. Det är ju kryddan i livet och något som gör att jag älskar det här, säger hon och häller upp lite kaffe.
Tänker man att ett skratt förlänger livet har hon säkert varit med och höjt medelåldern hos en rackarns massa människor.
– Samtidigt får jag ju mycket tillbaka. Det är ett samspel, säger hon.
Och skrattet har varit en viktig ingrediens i tillvaron allt sedan uppväxten i Gunnarsbyn. Hennes far Helmer Lidberg var en spjuver och filur som hela tiden hade ett skämt och en underfundig kommentar på lut.
– Pappa har nog präglat mig där. Han var nästan alltid glad. Jag brukar få höra att jag är väldigt lik honom, säger hon.
På högstadiet i Niemisel fick hon uppleva hur det var att göra revy. Några driftiga lärare såg till att eleverna fick repetera in en föreställning. Sedan blev det en miniatyrturné i närområdet där intäkterna sedan räckte för att göra en skolresa till Danmark.
– Jag minns ju glädjen att få stå på scenen och att få göra det tillsammans med andra. Vi hade jätteroligt, säger hon.
Nu är hon 76 år och fortfarande frisk och full av liv och, ska sägas, lika trygg och säker som alltid när hon hamnar i rampljuset. Ingen han sagt åt henne att pensionera sig från scenen men hon vet också att förr eller senare måste andra och yngre krafter ta vid.
– Kottarna får inte dö ut. Därför har jag kämpat på. Ja, givetvis också för att det är väldigt roligt och för att jag tycker om både mina kompisar och människorna som kommer hit för att se oss. Men det är också mycket arbete. Innan den första föreställningen hade vi träffats 43 gånger och då hade jag ju arbetet i min skalle pågått ett tag också innan det, säger hon.
Under de senaste åren har Linda Strand Andersson från Lassbyn tagit allt större ansvar i Kottarna, både på och utanför scenen.
– Jag måste överlåta ansvaret på de yngre. Och Linda är fantastisk. Hon och jag har ju varit som ett radarpar i några år. Det är vi som har tagit fram texter och vi som har rollbesatt. Jag hoppas att hon kan och vill fortsätta på samma sätt, säger hon.
Samtidigt vill hennes vänner att Gudrun ska fortsätta. Och det förstår man för har man varit med och bjudit på över en miljon skratt under 25 års tid så har man också gjort ett visst avtryck.
Hade hon varit hockeystjärna och varit så stark och så lojal för en och samma förening, ja då hade hon fått tröjan i taket och på sikt också fått stå staty utanför arenan.
– De försöker att avlasta och vill ha mig med. Men jag har ju sagt att det här var sista föreställningen. Och allting har ett slut. Fast det är klart. Kottarna har gett mig och Birger så mycket. Det har ju varit en stor del av mitt och hans liv under de senaste 25 åren. Så det är klart att ett sådant här beslut känns, säger hon.
Kan det tänkas att lusten att stå på scenen blir så stark att du ändrar dig?
– De försöker att sy ihop något som ska vara lättare. Och försöker övertala. Kanske, kanske dyker jag upp någonstans i något sammanhang. Som jag sa så är det här en stor del av mitt och Birgers liv. Och vi bor ju så nära att vi kan se ned mot Folkets hus.