Hemma hos samlare av gamla fordon får gården lätt karaktären av ett skrotupplag. Men icke så hos Bo och Ulla Hermansson i Mjöfjärden, den gamla bondgården från 1700-talet är stilfullt renoverad och gårdsplanen är prydlig, blomsterrik och nästan helt befriad från rostiga vrak.
De flesta av Bo och Ullas veteraner finns i ett stort nybyggt garage som också rymmer mycket annat av så kallat vintage – gamla fina prylar som ännu inte åldrats nog för att räknas som antikviteter.
– Jag är väldigt intresserad av prylar från 40-, 50- och 60-talen. Inte bara bilar utan alla möjliga olika saker, säger Bo Hermansson.
Varför det?
– Jag vet inte, jag har alltid varit det. Jag köpte min första veteranbil som 20-åring.
Då är vi tillbaka till mitten av 70-talet. Både Bo och Ulla är "gammelstassare" som, via en villa i Sunderbyn, nu bor i Mjöfjärden året runt.
– Vi köpte gården 1996 och hade den som sommarställe först, säger Bo.
Gården var helt omodern och har successivt renoverats.
– Vi har i stort sett gjort allt själv. Och nu bor vi här sedan sju år, säger Ulla.
På gården finns även Tova, en vit dvärgpudel som de två villigt medger borde ha en annan färg. Ovanan att krypa under fordon gör den vita pälsen ingen tjänst.
– Kardanolja är ett problem, muttrar Bo.
Gården har gett paret möjligheten att samla sitt samlande till ett ställe. Tidigare hade de haft prylarna "spridda över hela länet", enligt Bo.
I dag trängs bilarna med mopeder i garaget med prylar som den gamla läskeautomaten, otaliga radioapparater, gamla glas och flaskor samt allt möjligt gods. För att inte tala om en frisörstol, den första som stod på Pontusbadet och vid den kådisautomaten – fortfarande välfylld.
– Men bäst före gick ut 1984 så de ska nog inte användas. Men såna automater är svåra att få tag på, säger Bo.
Intresse är en sak men varför samla?
– En del spelar golf, andra rider och en del dricker öl eller dansar. Det är väl tur att vi alla inte har samma intressen. Jag vet inte varför det blev så här, det är väl någon gen som slog fel, säger Bo Hermansson.
Han är mest stolt över sin Buick -51, känd från både kvällspress och filmen "Ondskan" men dagens medieuppbåd (Kuriren och 24 Norrbotten) är mer intresserad av en gammal brandbil (1966) av märket International och en grå traktor från slutet av 40-talet.
– Det är en Ferguson och jag använder den ofta, den fungerar utmärkt säger Bo.
Brandbilen har bara gått 2.300 mil, är i full funktion och har trädörrar. Men den är ett udda inslag i samlingen.
– Jag köpte den av Malmbanans vänner, det bara blev så.
Vad ska du med den till?
– Ja, det tänkte jag själv också. Men nu är den i fint skick och ska besiktas nästa vecka. Men jag kanske säljer den senare.
I så fall blir många av de sex barn-barnen besvikna, att åka brandbil med siren och rödljus är populärt i den skaran. Särskilt när farfar tar brandhjälmen på.
– Den är min fars gamla hjälm. Han var med som frivillig i brandkåren i Gammelstad, säger Bo.
Det finns även ett par fina Volvo-PV från tidigt 50-tal och en DKW från -61, alla körklara efter Bos ömsinta reparationer. Och det finns projekt som väntar på hans omsorg - Ford från 40-talet och en ovanlig BMW från -71.
Och Ulla är med.
– Jag vill inte sitta ensam i huset. Det var ett krav från mig att bilarna skulle rymmas och att det även skulle finnas plats för mig. Jag hjälper till med det jag kan och jag har även ett eget rum där jag renoverar möbler, säger Ulla.
– Hon tycker också att jag har nog nu och säger att om en bil ska in ska två ut. Men då tar det ju slut, säger Bo.
Båda arbetar heltid och man kan inte låta bli att undra hur de hinner med allt.
– Hinner? Om du jobbar in lunchen har ju dygnet 25 timmar, säger Bo.
Bo ser vissa av samlarobjekten även som en "liten pensionsförsäkring# men
han kommer dock inte att realisera allt i pengar. Vad händer då med allt som blir kvar – kommer barnen att sälja det på auktion?
– Nej, absolut inte. Då kommer jag tillbaka och rycker dem i håret.