Med rösten i centrum

Bruno K. Öijer kan kallas för både fullblodsromantiker och vardagsnära surrealist. På den nya dubbelvinylen ”Dramaten live” tar han med sig det avklarnade anslaget från senaste diktsamlingen.

12 juni 2017 06:00

Han är en sällsynt tillgänglig poet, med ett rakt och rättframt tilltal. Men tillgängligheten ska inte tas för ytlig eller insmickrande, utan den bjuder in läsaren och lyssnaren att söka sig vidare in mot de djupt mänskliga och existentiella ytor som alltid öppnas i hans ofta berättande lyrik – gärna befriad från versaler och skiljetecken. Hans senaste diktsamling från 2014, ”Och natten viskade Annabel Lee”, präglas av något avklarnat. Även i de mer attackerande dikterna finns ett slags lugn, som säkert bottnar i både poetisk och åldersmässig mognad.

Linköpingssonen Bruno K. Öijer har fyllt pensionär, men en stigande ålder är alltid till en poets fördel. När Luleåförlaget Teg Publishing nu ger ut en dubbelvinyl med Öijers sista framträdande under Sverigeturnén 2014-15, är det med alla sceniska kännetecken närvarande: hitlåtar, manierad men övertygande diktion och en (åtminstone delvis grånad) bifallsredo rocknrollpublik. Under en och halv timmes show levererar Öijer en setlist med 40 dikter plus fem extranummer.

Musikmetaforerna är mer välfunna än vad man kan tro. ”Och natten viskade Annabel Lee” (på ”Dramaten live” läser han åtskilliga dikter ur samlingen) är egentligen inte utformad som ett sammanhållet album, utan fylls av sidor där singellåtar avlöser varandra. Gång på gång visar han sin förmåga att avrunda de enskilda dikterna, att knyta ihop sina lyriska tankesprång i effektiva refränger.

Öijer öppnar uppläsningen giftigt och hugger tag i tempot direkt med ”Även om allt tar slut”, ur 1990 års ” Medan giftet verkar”, och befäster sin patenterade fraseringsteknik i ”mysteeerieeet”. Ja, visst är det ett medvetet manér, som kan uppfattas som ett onödigt tillägg om det dras alltför långt. Samtidigt behärskar Öijer anno 2015 användningen av verbala poser fullt ut och vet när det är läge att dra på och dra ut vokalerna. Hans sätt att läsa adderar tveklöst till underhållningsfaktorn och har gjort honom så folkkär som en poet kan bli i Sverige. Det finns också en försvarlig del humor insmugen i framförandet som bidrar till livenerven, inte minst hur han ibland avslutar dikterna med ett smått euforiskt väsande ”wääää…”.

När man lyssnar på uppläst poesi live kan det emellanåt vara svårt att ta till sig alla bilder som staplas på varandra och ramlar över en; nästa vändning i dikten rullar fram innan den föregående hinner processas och sjunka in ordentligt. Fördelen med en inspelning är att det går att pausa och reflektera, innan fortsättningen tar vid. På så sätt liknar upplevelsen den tysta bokläsningen, där läsaren själv styr hastigheten och kan återgå till nyss lästa rader.

Efter att ha befunnit sig inne i Bruno K. Öijers intensiva ljudvärld under halvannan timme, finns det anledning att fundera på hur det påverkar upplevelsen av de skrivna dikterna. Öijer är lika mycket bokpoet som scenisk besvärjare och risken finns att hans livepersona tar överhanden. Tur då att dikterna är så starka i sig att de ”överlever” Öijers egen scenbehandling och lämnar kvar andra möjliga gestaltningar till läsaren.

Det finns mycket som är värt att lyfta fram på skivan. Ett exempel är den fina kombinationen med dikterna ”Hålla honom kvar” och ”Dumheten”, som dyker upp mot slutet. Här kontrasteras Öijers eftertänksamt berättande tilltal, när han ringer ett samtal till sin egen barndom, med en tidlöst dräpande attack: ”dumheten /…/ känner inga gränser /…/ och kan få ett helt land att krympa till en sjaskig lägenhet”.

”Dramaten live” är ett välproducerat ljuddokument över en röst som syns lika tydligt på boksidan som den hörs i rummet.

Poesi på skiva

Bruno K. Öijer Dramaten live Teg Publishing/Autonom
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!