Inget utrymme för timeout

Måttsundsbon Ulf Nilsson, 50 i november, är en av få medelstora bönder som fortfarande finns kvar. Antingen läggs jordbruk ner eller så investeras det 15-20 miljoner i något som mer liknar industri än gammalt traditionellt jordbruk. I Sörbyarna finns knappt en mjölkbonde kvar. Bara en enda i Måttsund. För en 25-30 år sedan var det kanske totalt ett 70-tal mjölkbönder i Alvik, Antnäs, Skäret, Ersnäs, Måttsund och Ale. Trebarnspappan Ulf Nilsson, som 1989 tog över efter sin far Erik, är varken stor eller liten, utan någonstans mitt emellan med sina 40 mjölkkor, plus ungdjur. Därtill har han stora skogsarealer. Kanske kommer hans skoltrötte son Jens, 19, en dag att ta över. Han hjälper sin far i jordbruket och har ett stort intresse för djur och Jens klarar redan av att sköta gården på egen hand. Pappas gård Men än så länge är det pappas gård. Pappa som bestämmer ? och pappa som kliver upp tidigt. Klockan är tjugo minuter över fem på morgonen när Kuriren träffar Ulf Nilsson i kontoret/omklädningsrummet. Här byter han om, tvagar sig  och sköter en del av pappersarbetet som inte är någon favoritsyssla.  <IMG width=155 height=238 alt="" hspace=6 src="http://www.kuriren.nu/dokument/Tidning/Bildermars2006/bonde5.jpg" align=left vspace=6 border=0>Han sitter iklädd en blå overall på en stol och bredvid står ett skrivbord med en dator på. Ena armbågen hänger över skrivbordet. Här laddar han för ytterligare ny arbetsdag. Ännu en mjölkning. Varje dag, morgon som kväll. År efter år med 12 timmars intervall där varje  ko, som har en medellivslängd på sex år, producerar mellan 20 till 50 kilo mjölk per dag.  Så snurrar det på inne i ladugården. Inga time outs är tillåtna i det här yrket ? oavsett hur sent det blev kvällen innan. Oavsett hur festligt det var. Det har Ulf Nilsson, liksom en hel del andra bönder, bittert fått erfara genom åren.   Det finns i och för sig avbytare, men dessa nyttjas ytterst sparsamt och mer om man ska resa bort, vilket sällan händer. Hade det varit för en drygt två år sedan hade Ulf Nilsson suttit med en cigg i mungipan och sugit i sig rök och nikotin. Från 16 års ålder fram till för två år sedan åt han en stock snus per vecka och rökte upp allt för många paket cigarretter. ? Men det går hur bra som helst utan. Det handlar bara om att bestämma sig. Men tusan vad fet jag har blivit, säger han och skrattar. Sedan gäspar han. Rättar till kepan. Gäspar igen.  Men det är inga uppgivna gäspningar som berättar om hur jäkligt detta ska bli utan snarare andas de optimism. De signalerar att nu är det snart dags att gå till jobbet och det är, trots allt, inte alls så dumt att trampa iväg dit. Speciellt långt till sitt arbete har inte heller, upp från sängen och så bara tvärs över gården och i overallen. Tanken töms varannan dag Vi går ut från kontoret och tar nästa dörr in till ladugården. Innanför för den dörren finns den stora tempererade mjölktanken som töms varannan dag och som ger Ulf 2,85 kronor per liter plus 71 öre i Norrlandstillägg. Här finns också en tvättmaskin där det ligger en stort gäng trasor som sedermera kommer att användas till att torka spenarna rena i samband med varje mjölkning för att undvika infektioner och sjukdomar. Ännu längre in i byggnaden finns ungtjurar och kalvar, varav ett par som föddes<IMG width=155 height=233 alt="" hspace=6 src="http://www.kuriren.nu/dokument/Tidning/Bildermars2006/bonde10.jpg" align=right vspace=6 border=0> så sent som i går. De ligger och vilar medan många andra av ungdjuren står och tuggar i sig ensilage eller nyfiket slickar på Kurirens reportageteam. I en av två lite större boxarna ska moder natur snart ge ett nytt liv. En ståtlig svart och vit ko ligger och ska till att kalva och man kan skönja en liten klöv på väg ut. Mamma ko ser tagen ut, men verkar inte orolig utan ser ut samla kraft inför vad som komma skall. Det känns stort. ? Det ser bra ut, säger Ulf som haft koll på kon och vet att kalven ligger rätt. Han tittar som hastigast till henne, förvissar sig om att det flyter som det ska och fortsätter till ytterligare ett rum bort där hans mjölkgrop finns och där korna mjölkas gruppvis på var sida om gropen. Strax kommer han att med ett halvt ridspö att börja fösa in de lösdrivande mjölkstinna korna från utrymmet längst bort av byggnaden. Där kan de antingen stå under tak eller slå en lov ut till ett inhägnat område. 17 grader kallt är det ute hos korna denna bitiga februarimorgon. ? Jag var stark motståndare till det här med lösdrift, men det var hustrun som ville ha det och till slut blev det så. Men det är hur bra som helst. Korna mår bra och de far inte illa även om det är 30 grader kallt, säger Ulf och skjuter upp ena dörren till de livs levande mjölkproducenterna som en efter en börjar trampa in. Lydiga in i ledet Hustrun ja, det är Marianne Aava som är regionschef på LRF (Lantbrukarnas Riksförbund) och det brukar bli en del diskussioner om jordbruk både vid och bortom köksbordet. Marianne hjälper också då och då till med mjölkning och annat. Korna ställer snart tämligen lydigt in sig i ledet och väntar snällt på sin tur att tas om hand.  Ungefär en och halv timme tar själva mjölkningen och de flesta av korna ser ut att njuta lite grand av stunden. Det pumpande, halvhöga ljudet, skänker avslappning och lugn.  Med ett stort kärl färsk råmjölk från en ko som kalvade i går går Ulf tillbaka till kalvarna och ungdjuren för att ge dem mat och titta till kon som skulle kalva. En svart, blöt och lite skakig kalv ligger och blir slickad och mammainstinkten fungerar. Mamma ko ligger fortfarande ner, men är snart på benen och börjar sedan äta av kraftfodret som Ulf utfodrar de äldre djuren med. Kalven kämpar vilt för att komma upp på benen, men det är vingligt och den dunsar gång på gång orkeslös platt som en pannkaka ner i den mjuka sågspånsbädden. ? Snart kanske ni får se något riktigt obehagligt. Trots att jag sett många gånger känns det inget vidare att se det, säger han medan han börjar ge den svarta söta kalven råmjölk. Fotograf Wikström blir kär i den en dag gamla kalven, som efter att Ulf kollat, är en pojke. Den som kom i dag är också en liten tjur. ? Man får inte vara ängslig i det här jobbet för det är många beslut som måste fattas, så är det när man jobbar med djur. Det kan gå snett ibland också, säger han. Dags för kaffe Efter att Ulf gjort rent bland ungdjuren och utfodrat dessa med kraftfoder och ensilage är det dags för en kopp kaffe. Nilsson, ursäktar sig, drar av sig overallen och knallar endast iklädd kalsonger på underkroppen över gårdsplanen för att sätta kaffehurran på plattan inne i köket i boningshuset. Det är friheten med yrket som han älskar allra mest. Inte bara friheten av att under arbetstid kunna gå i kalsonger....   Visst, man måste mjölka tidig morgon och 12 timmar senare men däremellan kan du lägga upp din dag nästan hur du vill. Du kan jobba mer eller mindre. Har man tre barn (Jens, Lina och Hanna) är det inte heller fel att en förälder nästan alltid har varit hemma, säger Ulf. ? Vintern är ganska behaglig. Men som bonde finns det alltid hur mycket som helst att göra. Tidigare var jag mycket mer i skogen och höll på med ved och annat, men det har jag dragit ner på ordentligt, säger Ulf Nilsson som tidigare hade sin profession som skogshuggare. ? Det man kan sakna ibland är arbetskamrater, men inte skulle jag vilja bli vanlig lönearbetare igen. Nej, jag trivs bra med att vara bonde och jag kommer nog jobba tio år till med det här. Jag gillar hösten även om det är som mest jobb då, men att få göra färdigt och stänga inför vintern det är en speciell känsla. Efter ett par munnar java vid köksbordet fortsätter han: ? Nackdelen är väl att