På lördagsmorgonen efter krocken i den ökända kurvan utanför Masugnsbyn ringde telefonen hos Gisela Pettersson, DVI-ansvarig på Rättsmedicinska enheten i Umeå som är en del i det större teamet "Team Arctic". Hon fick ett telefonsamtal av sin jourhavande kollega som berättade att sex personer var döda och skadorna på kropparna var svåra. Att identifiera dem på plats var inte möjligt. Beslutet togs att arbeta efter DVI-processen, som tagits fram av Interpol (se faktaruta). En stor, men väloljad, apparat sattes igång.
– DVI-uppdrag måste alltid skötas med mycket kommunikation. Det är så mycket som behöver koordineras och varje uppdrag har sina unika premisser.
Frågor som var olyckan inträffade, vädret, transportmöjligheter, platsen för närmaste bårhus, var är polisen och hur arbetar de, vilka åker till platsen, behöver besvaras. Den första polispatrullen som svarade på larmet fick backa och invänta tekniker. Tre tekniker som ingår i det arktiska teamet åkte upp från Luleå direkt på natten. DVI-arbetets första fas är hanteringen av katastrofplatsen, i det här fallet en kurva utanför Masugnsbyn, och det var där ett avgörande arbete för identifieringen av de sex döda skedde.
– De inledde arbetet med att få ut kropparna ur fordonet, vilket inte var helt lätt då det var så pass skadat. Den insats de gjorde var avgörande för att det skulle kunna gå så bra som det gick, säger Gisela Pettersson.
Därefter fördes de ner till Umeå där Gisela Pettersson och hennes kollegor på Rättsmedicinalverket tog vid på måndagen efter olyckan.
– Enligt Interpols DVI-principer är det man då gör är att undersöka kroppen med polisen bredvid, man arbetar alltså tillsammans. Beskriver individuella data där man går igenom precis allting, hårfärg, längd, ögonfärg, tatueringar, ärr och allt som kan uttydas på kroppens utsida. Sedan samma sak på insidan.
Metoden kan framstå som kall och industriellt – kropparna fick ett nummer baserat vilken plats de hade i bilen, ett nummer som sedan följer med i hela processen.
– Rent praktiskt tilldelar poliserna på plats var och en avliden person ett specifikt nummer baserat på var de satt i bilen och sedan jobbar man med det numret tills man har sitt ID-board och säkerställer identiteten. Vi visste vilka de uppgivna namnen var och hade en viss idé, men man håller sig hela tiden till numren fram till att identitet är fastställd, för det får inte bli fel eller förväxlingar.
Men det sterila tillvägagångssättet är beprövat och har sin förklaring.
– Det är det enda sättet man kan arbeta på, allt annat kan ställa till det kvalitetsmässigt och det får bara inte bli fel.
En sak som också vägde in vid just olyckan i Masugnsbyn var att det rörde sig om utländska medborgare.
– När det är internationellt, då kommer också ett helt lands förväntningar på att det ska gå fort – det ska göras helst i går.
Tack vare arbetet direkt på olycksplatsen och att polisen kunde förhöra den sjunde personen i bilen som förutom namn på personerna, kunde ge en bild av var de suttit, gick arbetet snabbt.
– Alla kavlade upp ärmarna och arbetade med detta i två dagar, måndag och tisdag. Kropparnas tillstånd gjorde att vårt arbete gick relativt snabbt, men allt ska dokumenteras och bedömas.
Samtidigt arbetade polisen tillsammans med schweizisk polis med att samla in information i männens hemland. På onsdagen satte sig teamet ner i ett möte där identiteterna fastställdes och på torsdag kunde kropparna påbörja resan tillbaka till de anhöriga i Schweiz.
– Där kände vi själva, apropå vad en personlig drivkraft är, att kropparna ska komma tillbaka till hemlandet så snabbt det bara går. Så att anhöriga ska få en chans att se dem.
Identifieringen var klar fem dagar efter olyckan. Men det blev en del logistisk planering som skulle stämma in innan kropparna kunde flygas hem.
– Det blev så att de inte åkte iväg förrän måndag eller tisdag nästföljande vecka och flögs till Schweiz på onsdagen via tre reguljärflyg. Jag hörde via polisen att det var viktigt för de anhöriga att alla skulle komma samtidigt till Adelboden.
Arbetet sker på ett oerhört strukturerat sätt, vilket är DVI-metodens styrka, det borgar för både kvalitet och rättssäkerhet, säger Gisela Pettersson. Numret som tilldelats varje individ följer med hela processen och inga personliga tillhörigheter fotas utan detta nummer.
– I just det här uppdraget var det en så kallad sluten population. Vi visste vilka sex personer som fanns i fordonet ganska snabbt. Genom att det "bara var sex individer var det rätt hanterbart. hade det varit 60 individer hade det varit en helt annat apparat. Då ökar kraven ännu mer på en industriell noggrannhet, att inte avvika från rutinen.
Teamet fick motta stort beröm via schweziska ambassaden för sin insats.
– Alltså, det känns ju naturligtvis hedrande. Men vi skulle ha utfört det här arbetet oavsett, vi gör alltid det och kommer att göra det i på samma sätt i framtiden. Klart att det är positivt för sverige som land, för polisens organisation. Men för mig personligen är det viktiga att kropparna återvände i så pass god tid att de anhöriga kunde få en chans att se dem.
Gisela Pettersson såg en bild från kyrkan i Adelbodens hemsida på gravsättningen.
– Där ser man en stor grupp människor som står vid öppna gravar på en fjällkyrkogård med krokiga stenar, du vet. Det är sånt jag tar med mig personligen.
Hon vet inte om de anhöriga fick se de avlidna innan de jordfästes.
– Vi har inte fått den återkopplingen. Jag vet inte om de fick se dem, men jag hoppas det, att de fick tid till avsked med sina kära.
Enheten för DVI är organiserad över hela landet och Gisela Pettersson är näst högsta ansvarig för enheten. För att förstå hur omfattande organisationen är följer en beskrivning av personal som var på plats under dagarna som obduktionerna och de odontologiska undersökningarna utfördes.
– Vi hade fem kriminaltekniker från polisen på plats. Är vi en läkare per avliden, jag gjorde en obduktion, några kollegor gjorde två. Sedan hade vi en rättsmedicinsk assistent per case. Två odontologer. Vi hade 10-12 personer som gjorde praktiskt arbete nere i salen.
Till det kommer administratörer på kontorsplan som arbetar med registrering och utfärdande av handlingar som dödsbevis, transportintyg och preliminära obduktionsbesked.
– Vi är 15 personer på Rättsmedicinalverket i Umeå så nästan alla deltog på ett eller annat sätt.
Till det kommer de poliser från NOA, Nationella Operativa Avdelningen, som skötte kontakten med schweiziska myndigheter och utförde inhämtning av personuppgifter, med mera.
Hur hanterar en det tunga ansvar ni har i ert arbete?
– Man lär sig att ha ett professionellt förhållningssätt. När man är ung och oerfaren kan det vara svårt att hitta balans i den professionella distansen. Vi har mycket handledning inom rättsmedicin mycket för att hitta den här rättsläkarrollen, för olikt andra sorters läkare har vi en neutral position, vi tar inte ställning. Det är så vi fostras.
En rättsläkare ska kunna ge samma rättigheter och möjligheter oavsett om det är gärningspersoner eller brottsoffer.
– Därmed inte sagt att man inte kan bli berörd. Det här är ju ett sånt fall som berör en. Det är unga individer, en yngsta var 19 år och den äldsta var inte 30 år fyllda. Män i början av livet, klart man berörs.
– Men att i stunden kunna utföra arbetet vi gör på ett professionellt, etiskt och veteskapligt sätt är inget problem. Vi gör vår arbetsuppgift helt enkelt.
Orsakerna till att identifiering görs på detta rigorösa sätt är flera.
– Dels är det därför att det är så vi gör rättsmediciniska obduktioner i Sverige. Det är en fråga om kvalitet, stor noggrannhet och detaljrikedom behövs för rättssäkerheten. Men det finns också ett samhällsintresse, till exempel att vi har trepunktsbälte och A-stolpe i bilar är baserat på data från rättsmedicinska undersökningar.
Vad upplever ni när ni är klara med ert jobb?
– Ja, vad upplever man, det blir inte klang och jubel. Det känns bra att vi fått arbetet gjort, det syftar ju till att id kan fastställas. Det är klart att det känns bra. Fasen är klar, anhöriga kan få sina besked på ett säkert sätt. Sen kan vi börja avsluta vår lilla bit i det hela, dokumentering och så. Dessförinnan har dessa personer fått åka hem till sina anhöriga som får ta avsked.
– Ett ord som tillfredsställande dyker upp, om man kan säga så. För mitt i allt elände har man ändå nått fram till en viktig slutpunkt för många – att få veta att personen är död.