Videon är inte längre tillgänglig
– Det har varit ett helvete, det är så det känns. Mentalt har det varit extremt jobbigt. Det roliga börjar när jag kommer i land, säger han och fortsätter:
– Allt är dränkt i salt från havet, det ligger drivor med salt i båten, jag och alla prylar är saltindränkta. Så en dusch är helt klart det jag längtar mest efter. En dusch, ett rum med AC och en Pina Colada.
En trasig rygg gjorde att Peder Åström ville ha ett mål att träna mot. Efter en arbetsskada 2008 där ryggen stelopererades var han fast besluten om att träna sig frisk och bestämde sig att bli det genom ett äventyr. Många förberedelser senare satte han sig 31 januari i år i sin sju meter långa roddbåt i Marnia San Miguel på Teneriffa. Med målet att som förste svensk ro över Atlanten.
– Nu är jag på 88:e dygnet. Senaste veckorna har varit extremt jobbiga på grund av strömmarna. Jag kommer inte att kunna nå Barbados för jag har hamnat för långt västerut. Nu satsar jag på Martinique istället, säger Åström när Kuriren når honom på resans upplopp och han uppger ”100 sjömil öster om Martiniques västra kust” som position.
Att ro är ofta synonymt med blåsor i händerna och efter att snart ha korsat Atlanten borde det vara ett bekymmer.
– Men handskarna har tagit det värsta, så det är inte så farligt. Det är värre med lederna i händerna, de är totalt förstörda. Det är värktabletter dygnet runt, men det får man ta.
Åström är helt ensam i sin båt. Det ställer till det lite med sömnen, då hela nätters sömn inte är ett alternativ.
– Jag ror från soluppgång till solnedgång och sover på nätterna, men det är bara max i en timme sedan ringer larmet och jag måste upp och kolla vart jag är på väg eller om någonting är på väg mot mig. Jag har konstant tänkt ”vad fan håller jag på med?”.
Trots månader till sjöss menar Åström att det har varit värt mödan och att några av upplevelserna har varit oslagbara.
– För fem, sex veckor sedan var det grymt stora vågor och det började hoppa delfiner ut ur dem. Sedan blev det fler och fler och till slut var det som att hela havet kokade. Sedan gled en val förbi 20 meter från båten. Det var enormt häftigt. Jag såg ryggen och lufthålet och kunde bara förstå hur stor den var i övrigt. Hajar har jag sett och det var också speciellt.
Har det varit ensamt?
– Jag har inte haft problem med det. Är man från Norrbotten är det inte så farligt att vara ensam.